I klippet ovan får du se hur ett kollektivboende kan se ut.
”Under samma tak” är det senaste kollektivhuset som byggts i Göteborg. Det består av 59 hyreslägenheter i Högsbo med drygt 90 boende i olika åldrar. Till de gemensamma utrymmena och det man gör tillsammans hör bland annat en matsal, en takterass och ett orangeri. De boende delar på ansvaret för skötsel av hus och trädgård och planerar att äta middag tillsammans tre kvällar i veckan när coronapandemin är över.
Huset stod klart förra året men den ideella föreningen och arbetet som drivit fram bygget startade redan 2009.
– Hade vi vetat i början hur svårt det skulle bli att genomföra det här vet jag inte om vi orkat, säger Lisbeth Davidsson, en av medlemmarna som varit med från början.
Exempelvis måste de starta en byggemenskap och de var tvungna att skriva ett eget byggprogram som är en avancerad beställning som man gör till byggherren. Även bankernas lånepraxis och långa planläggningsprocesser för tomter i städer påverkar.
– Det är svårt och inte rimligt att det skall ta så lång tid, men nu kan jag tycka det är värt det. Det är fantastiskt kul att bo så här, säger Kristina Örne som är medlem sedan 2009.
Bostadsbristen ändrar villkor
Lisbeth Davidssons har en tvåa på 49 kvadrat för 8400 kronor i månaden. Så jämförelsen med 80-talets billiga kollektivboende låter sig inte göras.
– Nej, i och med bostadsbristen i storstäder så får man betala lika mycket som alla andra som flyttar in i nybyggda hus, säger Håkan Thörn, professor i sociologi på Göteborgs universitet som har lett forskingsprojektet ”Kollektivboende och hållbar stadsutveckling”.
Där ser man att det finns en tendens av att fler är intresserade av kollektivboende. I Göteborg, förutom ”Under samma tak”, så byggs det även ett annat kollektivhus bara tvärs över gården och ytterligare ett närmar sig byggstart i Kålltorp.
– De senaste 5-10 åren så är det ett ökat intresse som mycket hänger ihop med en ökad klimatmedvetenhet, säger Håkan Thörn.
Gemenskap fortfarande viktigast
Tankar kring delningsekonomins nödvändighet är starkare nu än på 80-talet, men argumentet att leva i en gemenskap är detsamma.
– Som gammal socialarbetare så vet jag att bryta ensamheten är bland det viktigaste man kan göra, säger Kristina Örne.