Ingemar Waldenby är numera pensionerad brandman, men 1998 arbetade han och några till med händelseförebyggande arbete (häfa), och sökte upp skolor för att få ner antalet skolbränder. Men efter backabranden fick de byta fokus och främst berätta om vad som hänt där.
– De första fem månaderna efter branden hade vi 260 informationsträffar, säger Ingemar Waldenby.
”Ni kunde lika gärna stannat hemma”
Anledningen var att man direkt efter brandkatastrofen blev uppmärksammade på hur negativt många ungdomar såg på räddningstjänsten.
– Man sa att vi gjorde ingen nytta på platsen. Ni kunde lika gärna stannat hemma, säger han.
I klippet ovan berättar Ingemar Waldenby vad brandmännen möttes av för kommentarer efter brandinsatsen vid diskoteksbranden på backaplan.
”Sorgen i dess renaste form”
Mötet med ungdomarnas syn var smärtsamt att möta.
– Men vi förstod att detta är sorgen i dess ädlaste form, man behöver ha information om vad som har hänt, man behöver ha sanningar. Får man inte det så skapar man sanningar, säger han.
– Att berätta om brandförlopp det kan vi, men när man kommer till nästa skede. Föräldrar som förlorat sina barn skiter i brandförloppet. De ville veta hur deras barn såg ut därinne. Om det hade jackan på sig, om det låg på rygg, hade han fått lida? Det var de frågorna som dök upp.
”Vikten av kommunikation”
Häfa:s arbete fortsatte fram till 2002 innan det minskade och omformades. Men vikten av kommunikation blev omöjlig att bortse från efter branden.
– Det har lämnat spår. Häfa:s arbete på den tiden har gjort att man jobbar med de frågorna även idag. Det ingår i brandmannens vardag idag. Alla som jobbar som brandmän har det i sin anställning. De skall var mycket mer kommunikativa med omvärlden än vad man var tidigare, säger Ingemar Waldenby.
På svtplay kan du se dokumentären om diskoteksbranden i Göteborg 1998.