Mikael Carlund låser upp och öppnar porten till garaget. Innanför står motorcykeln tryggt. Den brukade alltid stå parkerad utomhus på uppfarten tidigare, men sommaren 2015 blev motorcykeln stulen.
– Jag fick ett samtal från ett okänt nummer som sa att min motorcykel var borta. Jag förstod ingenting, men tittade ut igenom fönstret och det stämde ju att den inte var kvar.
Den som ringde bodde ett par hundra meter bort på en annan adress. Där hade flera personer vaknat tidigt under morgonen av ljudet av en maskindriven sågklinga som tränger in i metall. Det visade sig vara tjuvarna som stulit Mikaels motorcykel, som försökte få bort låset.
– De försökte gå ut och stoppa tjuvarna och hindra dem från att gå därifrån. Men de lyckades ta sig därifrån innan polisen kom, säger Mikael Carlund.
Hittade ett ID-kort
Förundersökningen om stöld som inleddes lades snart ner, efter att vittnena som hittat motorcykeln inte sa sig kunna peka ut gärningsmannen om de skulle se honom på nytt.
Men det fanns ytterligare ett spår.
– Samma morgon hade min fru hittat en plånbok på uppfarten. När jag tittade i den så fanns det ett ID-kort där, som troligen tillhörde tjuven.
Varför tror du att det är just tjuvens plånbok? Kan det inte vara någon som bara passerat platsen?
– Jag hade varit ute sent kvällen innan, och då såg jag ingen plånbok. Men dessutom så bor vi längst in en gata, vid en vändhållplats. Så ingen människa bara råkar gå förbi vårt hus.
Trots att polisen fick plånboken och ID-kortet så lades förundersökningen ner. Ingen polis letade efter fingeravtryck på motorcykeln. Och personen på ID-kortet – en man i 30-årsåldern förhördes aldrig av polisen.
– Jag brukar använda den här händelsen som ett skräckexempel över hur dåligt polisen fungerar. Att de inte ens plockar in den här killen på förhör eller letar fingeravtryck känns märkligt. Istället fick jag hem ett papper där det stod att ”Det är uppenbart att brott inte går att utreda”.
Fanns inte tillräckligt att gå på
Håkan Jarnevall var den förundersökningsledare som utredde Mikael Carlunds anmälan. Han säger att han förstår frustrationen, men att han står för nedläggningsbeslutet.
– Det fanns inget mer att göra i ärendet. Vi la ändå ner en del tid på det här. Vi hörde tre vittnen, men ingen av dem sa att de kunde peka ut den här gärningsmannen vid exempelvis en fotokonfrontation. Så då finns det inget annat att göra än att lägga ner förundersökningen, tyvärr.
Varför hörde ni inte mannen på ID-kortet?
– Det fanns inte tillräckligt mycket att gå på för att ta in honom. Hade han nekat så hade jag inte haft någon ytterligare fråga att ställa. Vi hade behövt tydliga vittnesuppgifter eller teknisk bevisning för att det här ärendet skulle kunna gå i mål.
På frågan om man borde ha letat efter fingeravtryck på motorcykeln, så säger han att det beror på hur brottsplatsen såg ut, och att han själv inte var på plats där.
– De initiala utredningsåtgärderna är ofta de allra viktigaste i en brottsutredning. Jag som förundersökningsledare får vanligtvis inte ärendet förrän ett dygn senare, och då får jag arbeta så gott det går utifrån de förutsättningarna som finns då.
”Jag är hans mamma”
När SVT tittar närmare på ärendet visar det sig att mannen på ID-kortet är dömd för flera brott. Bara ett halvår innan Mikael får sin motorcykel stulen döms mannen för att ha stulit mopeder vid två olika tillfällen. En av stölderna gjorde bara några hundra meter från Mikaels bostad.
SVT söker mannen på ID-kortet, men på hans telefonnummer svarar en kvinna.
– Jag är hans mamma.
– Jag är så ledsen. Jag vill be om ursäkt till de som har drabbats på olika sätt.
Det blir ett långt samtal. Mamman berättar om en lång och strulig tid de senaste tio åren, och att det är brist på pengar som lett sonen in på
kriminalitet.
– Det är jag som har försörjt honom den senaste tiden. Alla som umgåtts honom skulle skriva under på att han är en supersnäll kille. Men vad ska han göra när han inte har mat för dagen? Han får inget jobb. Han har vänt sig till socialen, men därifrån får han inte längre något stöd. Det är fruktansvärt hur samhället svikit.
Känner du till om det var din son som begick den här motorcykelstölden?
– Jag vet verkligen inte. Han berättar ingenting sådant för mig. Men det skulle inte förvåna mig alls att skulle kunna vara han.
Sonen får vi aldrig tag på. Han utreds just nu för nya brott, men har inte kunnat delges en kallelse till tingsrätten, eftersom ingen vet var han befinner sig.
– Han hör bara av sig till mig när han är i knipa eller behöver pengar.
Hur mår du i allt det här?
– Jag bara biter ihop. Han är ju min son, så vad kan jag göra annat än att försöka vara där för honom.