I riskzonen för radikalisering är en ung människa i stadium av förändring, att flytta hemifrån, studier eller att plötsligt hamna i arbetslöshet – hur ska mitt liv fyllas med mening och betydelse? Enligt Scott Atran, professor i antropologi med bland annat jihadism som specialområde, så uppstår ett vakuum, vidöppet för löften om att få ge sitt liv för någonting större. Vad spelar egentligen ingen roll.
Menar att Göteborg inte har någon handlingsplan
Christer Mattsson som forskar vid Göteborgs Universitet och företräder Segerstedtinstitutet som arrangerar konferensen
, håller med Atran. Det är sökandet efter mening som förenar, snarare än organisationen i sig.
– Det blir väldigt tydligt i Göteborg. Man brukar uppge att det är 120 till 130 individer som har rest från Göteborg för att ansluta sig till IS eller Al Qaida-inspirerade miljöer. I stort sett alla kommer från Nordöstra Göteborg, de är uppväxta i samma områden och är egentligen kompisgäng. Sedan har vi Biskopsgården som på många sätt socioekonomiskt och sociokulturellt liknar miljön i Nordöstra Göteborg. Men där har vi anslutning till helt andra typer av gäng. På så sätt kan vi inte ens tala om att Göteborg kan ha en handlingsplan mot våldbejakande extremism, säger Christer Mattsson.
Lång tid av övertygelse
En typisk rekrytering till exempelvis IS sker enligt Scott Atran genom personliga möten under en längre tid, för att kunna motarbeta det krävs att någon annan också investerar tid. I sin forskning har Atran intervjuat jihadister, och konstaterar att det är kampen som nu är deras liv. För att vända en sådan övertygelse krävs betydligt mer än en uppgraderad svensk terrorlagstiftning.
– Om lagstiftaren inte har med människorna som bor i de aktuella områdena, människor som vet vad som pågår, som kan prata med ungdomarna som befinner sig i riskzonen, då är lagen värdelös, säger Scott Altran.
Christer Mattsson:
– Lagarna får inte uppfattas som en quick-fix till att lösa problemet. Det kommer de inte att göra – nämligen. Det kan stävja en del av problemet, men vid den tidpunkten som en lag blir relevant, så är det väldigt mycket annat som har hunnit gå fel.
Vad är lösningen då?
– Där vi är väldigt svaga – det är ju i det förebyggande arbetet. Det är väldigt mycket svårare – hur ska jag kunna förhindra att du radikaliseras, om du själv inte ens har tänkt tanken att det är dit du är på väg?