Birgitta lider av sjukdomen kol och tillhör således riskgrupp. Innan pandemin slog till med full kraft hade hon påbörjat en virkning, en så kallad löpare som var tänkt att ligga i ett fönster, som hon skulle ge till sin ena dotter.

Längre och längre

När hon isolerades och inte kunde träffa barn och barnbarn fortsatte hon virka, och löparen blev längre och längre.

– Det var den 11 mars förra året som jag blev isolerad. Jag hade en låda med garn och tänkte: Jag ska fan virka upp hela lådan. Så jag bara fortsatte och struntade i fönstermått och annat, säger Birgitta.

Det var först i juni i år, när hon fått sin andra dos vaccin, efter ett år och fyra månader, som hon la ner virknålen.

– Jag fick andra sprutan 4 juni och virkade den dagen, sen fick det vara bra, säger hon.

Samlade familjen

I tisdags var första gången på länge som alla Birgittas barn och barnbarn kunde samlas och det var dags att mäta virkningen.

– Jag gissade att den skulle vara 150 meter, säger hon.

När den väl rullades ut visade sig att den var mer än dubbelt så lång. Istället för att ligga i ett fönster kommer nu virkningen att hängas upp i taket hemma hos dottern.

Se exakt hur lång duken blev i klippet.