När Johanna och Robert bestämde sig för att bilda familj fanns aldrig tankarna på att det inte skulle gå. Därför växte också förtvivlan när plusset på stickan uteblev, månad efter månad. 

– Det är en lång väntan, det känns som långa månader när man försöker. Man tänker att det ska gå snabbt, men det var en jobbig period, säger Johanna.

– Man tänker att nu bestämmer vi oss och nio månader senare har vi leverans. Men vi tar det inte nu för då blir det decemberbarn. Vi var inne på att det här är en enkel resa, fyller Robert i.

”Det var jättejobbigt”

Efter att ha kämpat i ett års tid, sökte paret hjälp på en IVF-klinik. En fertilitetsutredning visade att Robert inte kunde få barn. 

– Det var jättejobbigt. Man går igenom alla möjliga känslor, säger Robert. 

Adoption diskuterades, men paret ville själva få uppleva en graviditet. Därför bestämde de sig för att göra en IVF-behandling. Idag har paret två barn, som båda kommit till med hjälp av en spermadonator. 

– Det betyder hur mycket som helst. Det är tack vare det som vi har de barn vi har. De är glädjeämnena i livet, säger Robert.

Rätt att veta vem donatorn är

Rekommendationen är att berätta för barnen så tidigt som möjligt att de kommit till genom donation. När barnen sedan når myndighetsåldern har de rätt att ta reda på vem donatorn är. Något som både Robert och Johanna tycker är helt naturligt. Den äldste sonen har redan fått veta att Robert inte är hans biologiska far.

– Han tyckte inte att det var något konstigt. Så är det i hans familj och då är det självklart för honom, säger Johanna. 

Den yngsta sonen är fortfarande för liten för att få veta. Det är också därför som paret väljer att inte gå ut helt offentligt med sin identitet. De vill själva få berätta för sonen.