Gripande, anhållande och häktning är tre olika former av frihetsberövanden. Att vara frihetsberövad innebär att en har begränsad kontakt med andra personer, förutom sin advokat. Om det finns risk för att den misstänkte kan försvåra utredningen kan en domstol besluta att inskränka dennes kontakt med omvärlden, genom till exempel besök, telefonsamtal, radio, TV och tidningar.

Gripande

Att gripas är det första ledet i ett frihetsberövande. Polisen kan själva fatta beslut om att gripa någon om det är brådskande. Annars ska beslutet tas av en åklagare. Ett gripande ska ske om man anser att det finns skäl att anhålla den misstänkte. Om en person grips ska åklagaren omedelbart besluta om denne ska anhållas eller ej. Ska personen inte anhållas ska gripandet omedelbart upphävas. Gripna och anhållna personer blir inlåsta i en cell i direkt anknytning till polisstationen.

Anhållande

När en person anhålls frihetsberövas den tills vidare, i väntan på prövning om häktning av domstolen. Hen kan också anhållas om det är av stor vikt för utredningen, till exempel att den misstänkte kan undanröja bevis. Beslut om att anhålla någon tas av en åklagare. Senast klockan 12.00, tre dagar efter att beslutet om anhållning tagits, ska åklagaren göra en häktningsframställan eller släppa den misstänkte på fri fot.

Häktning

För att häktas måste en person vara misstänkt för ett brott som ger minst ett års fängelse. Om brottet ger minst två års fängelse ska ett beslut om häktning alltid tas med vissa undantag. En häktning ska motiveras av att den misstänkte riskerar att hålla sig undan lagföring, återfalla i brott eller försvåra för utredningen. Beslut om häktning fattas av en domstol och den misstänkte får sitta häktad i 14 dagar innan åtal väcks av åklagaren. Den tiden kan dock förlängas om det finns skäl för det. En häktad person blir inlåst i häktet.