När det kommer in en bil på gården. Om det så bara är brevbäraren. När telefonen ringer. Om det så är tandläkaren. Varenda gång när hon inte vet var han är eller hur man mår går alla system igång.
– Man är i ständig beredskap, är det nu polisen ska komma och tala om att min son är död?
Maria, som är anonymiserad av hänsyn till syskonen, konstaterar att de varit med om det mesta vid det här laget. Sonen ”Lukas” har provat ”allt”. Han har varit på rymmen och efterlyst, bott på gatorna, slagit sönder mammas lägenhet, stulit från släktingar, haft psykoser, suttit i fängelse och vandrat igenom mängder med behandlingshem.
– Jag som bara var en vanlig mamma som betalade mina räkningar och gick till jobbet.
Hon beskriver hur hon blivit ofrivilligt knarkutbildad eftersom hon inte visste någonting innan hon, till slut efter två år i början av hans tonår, insåg att han tog droger.
– Nu vet jag hur olika droger ser ut och luktar, hur man får tag i dem och ungefär vad de kostar, berättar hon och skrattar torrt.
Behandlas inte som en sjukdom
Eftersom hon själv är intensivvårdssjuksköterska har hon goda medicinska kunskaper, och Maria kan inte fatta hur någon idag vågar stoppa i sig alla möjliga olika substanser utan att ha en aning om hur de verkar. Och samhället lyckas inte riktigt gripa in.
– Samhället idag pratar mest om hårdare tag och att vi ska straffa bort det här men om jag röker, får lungcancer, opereras men fortsätter röka och får ett återfall, inte hamnar jag i fängelse då. Istället får jag hjälp. Det är ingen orimlig jämförelse.
Maria framhåller att missbruk klassas som en sjukdom men behandlas inte som en sån av samhället. Hennes erfarenhet är att alltför många behandlingshem i Sverige dessutom håller för låg kvalitet och har för mycket outbildad personal. Just nu är Lukas på ett behandlingshem och det ser för stunden lite lite ljusare ut.
– Det känns annorlunda den här gången, men jag vågar inte hoppas.
Fristad bland likasinnade
Men hon längtar alltid efter den där pojken som kommer fram under de drogfria perioderna, han som är smart, rolig, omtänksam och världens finaste underbaraste människa.
Maria har i alla fall en fristad i FMN, Föräldraföreningen mot narkotika.
– Där är man inget ufo utan en i gänget. De förstår, och det är ingen som värderar det man säger. Jag önskar bara att fler skulle förstå men man orkar inte prata med alla om eländet heller.