Erik Grahn har gett sig på att skriva om den klassiska sången på sin dialekt.
– Om vi har tur kanske någon yngre person lär sig låten fastän vederbörande inte kan prata bondska, säger han.
Sankta Lucia på Norsjöbondska av Erik Grahn
Natta jär mörk a kall
iteråm stöuwjern.
Man släpp i alla fall
möijja a flöuwjern.
Da kåm hä än person, järä a Fia ?
Najmän seijjern åt, hä jär jö hon, a Sankta Lucia.
Vå hon jär grann a fin,
jusa i håre.
Hä dråppa stearin,
gåre sä gåre.
Hon hav ä rött ä bann, utani sia.
Naj nö val I sätt’mä ne än stann, a seijj a Lucia.
Sä go än saffrans’bull
leigg oppa brecka.
Panna jä varm a full,
man kan få hecka.
Hav Dö än karamäll, såm I få djii’a ?
För hon jär da raijnt för bra a snäll, a Sankta Lucia.
A hon hav baker’åm
än hop a tärnern.
Dem stå a glemma såm
sola a stjärnern.
No hadd I fäll idag, såm ilt’åm tia.
Men nö val I lungern’mä ä tag a seijj a Lucia.
Tärnern dem våra oong,
jusa i hanna.
Hair’åt dem fårra sjoong,
Glans över stranna.
Hänna låt bätter än ”Tjo fadderia”.
Naj nö val I sätt’mä ne idjenn, a seijj a Lucia.
A nager pajka håå
stut oppa skallåm.
I funder åm dem våå
frå Norsjö’vallåm.
Naj’män hä jär jö dem frå Långmiir’lia.
A dem vankne redan föri fem, a fåårt a Lucia.
Pajkarn dem gå än swaing,
uti stromp’lästa.
Sjoong åm än stallar’draing
såm vatt’n hästa.
Jig såm hadd tainkt’åm ut, a tjera schiia.
Men nö val I tjå’mä än menut, a seijj a Lucia.
Hon kåm vårt’enda år,
faijjen a vacker.
Spri värmen där hon står,
sä man slut skakker.
Hä tjänns jö nästan da, såm hä vor bliia.
Da man få seijj oppå a Sankta Lucia.