– Det är rätt roligt när man möter folk på stan som stirrar lite extra och säger ”jag gillar inte dig egentligen, fast nu gillar jag ju dig, typ” säger Daniel Widing och skrattar.

Om Skellefteborna kunnat rösta på mest impopulära person våren 2012 hade Daniel Widing legat pyrt till. Då spelade han i Brynäs, och sa att det bästa med SM-guldet var att se Skellefteåtränaren Bert Robertsson gråta.

Glömma och förlåta

Det är glömt och förlåtet från Robertssons sida, men det fick manifesteras extra tydligt inför en fullsatt arena på Skellefteås första isträning, berättar Daniel:

– Vi spelare åkte in först på isen och när tränarna kom in så hade vi bestämt att jag skulle åka fram till Bert, och så åkte vi hand i hand fram till klacken för att visa att nu är vi vänner och i samma lag.

Faktum är att Skellefteå ryckt i Daniel Widing tidigare. Och efter ett trögt år i Finland kände han att det var dags.

– Det jag hört är att många som kommer hit får träna bra och utvecklas, jag ville spela för en stabil klubb som ger mig möjligheten för mig att bli bra, och på så sätt kan jag ge tillbaka till klubben.

Huvudet i papperskorgen

– Det har varit en bra träning för mig, det som skiljer sig från det jag gjort tidigare är intensiteten i allt vi gör, på isen, i gymmet eller när vi springer i backar. Det är inga långa pass men tuffa, och jag har haft huvudet i papperskorgen flera gånger efter träningen, säger Daniel Widing.

Skridskostarke Widing passar bra i Skellefteås spelsystem, och har haft bra utdelning poängmässigt under försäsongen.

– Det som alltid präglat Skellefteå är hur hårt de jobbar, med stenhård backchecking, det har varit tungt att möta. Det är så vi jobbar vidare även om vi tappat många spelare.