Pipeline är rockklubben som ständigt rest sig. Nu är man äldst bland likar och fyller 40. Till helgen börjar kalaset som ska smälta ihop fyra decennier av musikliv i Sundsvall.

Det är 1973.

En annan tid, ett annat liv – det är Hoolabandooladagar och skäggmanslag och FNL-marscher.

Rött är rätt och rättaste rött är Maos lilla röda.  Stanken sas komma från Enskilda Banken och eventuell nyandlighet stavas Gudibrallan.

Inte alls, för den som missade den poängen.

Tigerkaka, Majongbyxor och tjejer som höjde sina röster för att höras.

Där och då, i denna tid, föds det som ska bli Pipeline.

Inte bara i Sundsvall, Musikforum bildas över hela landet – barn av en progressiv era.

Inte märkligt att det blev en ovanligt punkig trotsålder av en sådan barndom.

Punksvall var manifestet, Pipeline var scenen

Med två ackord skrivs en annan tid och Punksvall blir begreppet att orientera efter. Det är där och då det nya finner sig plats och det gamla obönhörligt glider ner i det obsoletas skuggvärld.

Som alltid, svårspått innan.

Som alltid, glasklart efteråt.

Som det blir när rätt personer vid rätt tid på rätt plats gör rätt sak. Och plötsligt finner kraften att göra det – och platsen för det.

Punksvall blir manifestet och Pipeline blir dess scen.

Det är väl där det börjar, på riktigt.

När 70-talet är på väg att övergå i 80-tal – ett decennium som närmast övertydligt blir sin förelöpares motsats.

1973 var man en av många.

 Idag är man ensam kvar när 40 – ganska skumpiga – år har passerat.

En bedrift, bara det. En jubilar som – faktiskt något häpet – konstaterar att man faktiskt är kvar på scenen. Trots allt.

– Det har varit en plantskola, säger Mikael Andersson Knut, känd musikprofil i Sundsvall. 

–  Inte bara för musiker och band utan även för många unga som jobbat ideellt i föreningen.

-  För en del har engagemanget varat under några år, för andra, som gamla stötar som jag, betydligt längre, säger  han med ett skratt.

”Rädd första gången”

Det blev inte bara ett ställe han själv började hänga på, Mikael Andersson-Knut skulle komma att engagera sig i föreningen, och med det egna bandet Consfusions skulle det bli otaliga spelningar på Pipelinescenen.

Han minns sina första besök på Pipeline, någonstans i mitten av 80-talet:

– Första gångerna var jag nog lite rädd, det var mycket snack på min skola om de där svartrockarna som gick där.

– Svartrockare, vad f-n är det, undrade vi.

Ett nav i musiklivet, säger ”Mr Pipeline”

– Pipeline har varit ett nav i Sundsvalls musikliv, sammanfattar Tomas Lundmark.

Lundmark är och förblir ”Mr Pipeline”. 1978 gick han på en konsert, blev kvar och hjälpte till, snickrade en dörr och blev till slut, via de outgrundliga vägar livet ofta tar, Pipelines ordförande och verksamhetens själva motor.

– Pipeline har inneburit att det har funnits en öppen scen både för turnerande, etablerade band och för lokala, okända.

30 år av sitt liv har han ägnat Pipeline – som ideell kraft, anställd, ordförande och -impressario.

Det sistnämnda en titel han letade upp i Svenska Akademins ordlista.

”För att tas på allvar”, säger han med ett snett leende.

Tomas Lundmark var allt och han var överallt. Nu har han sedan några år släppt ansvaret och engagemanget. Andra krafter fick ta över. Abstinens? Nej, det verkar inte så.

Musikhistoria under 40 år på samma scen

Nu blir det förståss ett rejält 40-årspartaj. Under två kvällar ska fyra decenniers Pipelinemusik samsas på scenen och på något vis smälta samman. Förväntningarna pirrar i kroppen på Pipelinefolket.

Robert Persson är verksamhetsansvarig på Pipeline:

– Sundsvalls musikhistoria kommer att bindas ihop under de här jubileumsdagarna. ·– Band från 00-talet, 90-talet, 80-talet och tillockmed 70-talet kommer att stå på samma scen de här dagarna, berättar Robert.

– Det har inte varit något större problem att dra ihop alla band, säger Theresa Bystedt, Pipelineordförande, många har hört sig själva och vill vara med.

Skumpig väg till medelåldern

Men det har varit 40 tämligen knaggliga år med svajig ekonomi och återkommande nedläggningshot.

Närmast godnatt var det 2008, då det verkligen såg kolsvart ut för Pipeline. Det blev en utsträckt kommunal hand som till slut kunde rädda verksamheten.

Stödgalorna och manifestationerna har också avlöst varandra – 2005, 2008 och senast 2012. För att nämna några.

– Man måste komma ihåg att Pipeline ska vara ett ställe för ungdomar, säger Mikael Andersson-Knut.

Pipeline är en förening och säljer inte alkohol, påpekar han – det är inte en verksamhet som kan finansieras genom att sälja öl i baren, och det gör att det blir svårare med ekonomin

– Det går inte att jämföra med en kommersiell rockklubb i Stockholm där kostnader för en dyr spelning kan tas hem på spritförsäljning. konstaterar han.

Sedan två år är Theresa Bystedt ordförande. ·Pipeline har lärt sin läxa, menar hon:

– Idag står vi på en stabil grund, vi tar inga onödiga risker. Musiken är förståss det centrala, säger hon, men det måste ju inte vara musik som kostar eller kostar mycket.

– Framtiden är inte bara ljus, den är strålande. menar Theresa Bystedt.

Nirvana var bokade och klara

Sist bara, enkom för att en gång för alla reda ut saken:  hur var det egentligen med legendariska bandet Nirvana och spelningen på Pipeline?

– Jodå. vi hade bokat Nirvana för en spelning på Pipeline, berättar Tomas Lundmark.

-Men det var precis innan när gruppen slog igenom med dunder och brak i USA – genombrottet fick Nirvana att raskt boka av hela sin Europaturné, berättar han. 

Ok, så var det alltså. Direkt från hästens mun.

Nirvana, det hade ju onekligen varit något det.  Nu blev det inte så, men det kanske säger en del om kollen och kunskapen hos entusiasterna på Kyrkogatan 6.

Men, grattis Pipeline, till jubileet!

May glädjen, musiken och den kommunala välviljan be with you.

Åtminstone 40 år till.

------------------------------------------------------------------------

Jubileumsextra! Vi bjuder på en hel drös omistliga klipp ur Pipelinehistorien – du hittar klippen ovan till höger. Håll till godo.