Det fick bli en veckas vila efter holmgången mot Tyson Fury i Las Vegas. Boxning får anstå ett tag till, men Otto Wallin är igång med träningen igen. 

Vi stämmer möte med Otto på Sundsvalls boxningsklubb som är som hemma för honom. Här har han och bröderna tillsammans med pappa Calle spenderat massor av tid. 

Nere i de slitna klubblokalerna i Sundsvalls sporthall möts han av en stor grattiskram från Erfan Kakahani som är där för ett coachingpass med talangen Rebecka Ljunglöf.

Tränar på Manhattan

Otto själv bor numera i Hells Kitchen, New York och träningen sköter han på ett mexikanskt gym på Manhattan.

Två olika världar?  Jo, men ändå inte, menar han.

– Det finns ändå många likheter, boxningsmiljön skiljer sig inte särskilt mycket åt över världen, konstaterar han.

Ungefär som fotboll tycks boxning vara ett globalt språk.

Han ska vara kvar ännu en tid på hemmaplan och har inte varit tillbaka ännu på gymet Mendes i New York, men många därifrån har hört av sig och gratulerat.

Bara ett blåöga kvar

Det var en lång och tuff match mot Fury, känner du av den fortfarande?

– Nej, det gör jag inte. Det är bara ett litet blåmärke kvar här, säger han pekar på höger öga

Väggarna på klubben är tapetserade med boxningsaffischer och tidningssidor med gamla matchreferat. Några slitna par boxningshandskar hänger på en krok och ovanför kaffebordet sitter affischen med klubben store hjälte, Otto själv.

Nävarna har talat

En legendarisk amerikansk promotor jämförde dig med Ingemar Johansson, världsmästaren. Vad tänker du om det?

– Såklart kul att höra, men nu vann jag ju inte. Hade jag gjort det hade jag kunnat säga att jag är på den nivån.

I Las Vegas fick hans nävar tala – nu är huvudet fyllt av framtidsplaner:

Vill gå VM-match

– Efter den matchen är jag värd att möta vem som helst, säger han.

Även en fajt om VM-titeln?

– Ja, absolut.

Matchen i Las Vegas blev lite av världens bästa förlust?

– Ja, det kan man säga, jag föll med flaggan i topp, säger han.