I januari/februari 2013 valde jag att ta ett uppehåll på cirka åtta veckor. Det var då jag kände att jag inte orkade något mer, jag hade nått min gräns och kände att det var dags att lägga baddräkten på hyllan. Anledningen till att jag valde att bara ta en paus och inte sluta helt var väl antagligen för att jag innerst inne visste att jag ville fortsätta.

Att ständigt tänka tankar om att det jag gör inte duger, att alltid ha bortförklaringar efter varje lopp till varför det går som det går, att aldrig känna sig nöjd är nåt som till slut tar på psyket. Och – i slutet av januari tror jag det var – kände jag att nu får det vara nog.

Jag beslutade mig för att ta en paus och redan efter första dagen började jag sakna simningen. Under hela tiden jag var borta från simningen fanns det egentligen inget som kretsade i mitt huvud mer än tankarna om simningen. Min tränare frågade mig när jag kom tillbaka ”har du tänkt nåt?” ”Haha hmm, ja en del!” Dom som känner mig väl, och framförallt min tränare Jörgen, vet att jag tänker alldeles för mycket, för ofta. 

Rejäla tankeställare

Under den period jag var borta från simningen hann jag ta mig en, eller rättare sagt hundra, rejäla tankeställare. Under tonåren är det mycket som lockar – nåt jag tror vi alla kan känna igen oss i. Det är fester, kompisar, sena kvällar, resor till höger och vänster, man ska vara med överallt. Och som pricken över i:et ska man dessutom satsa 110% på sin sport. Detta fungerar EJ!

Efter att jag funderat x antal gånger kom jag fram till ett bra beslut, som visade sig vara ett av mina bästa beslut. Att helt enkelt ge det ett sista försök. Festa, vara med kompisar, resa och allt som hör därtill kan jag göra efter simningen. Om jag så simmar tills jag är 24 kan jag alltid göra allt det andra efteråt. MEN det går inte att göra tvärtom, inte för mig i alla fall. Jag kan inte skippa simningen i ett år eller två och sen tro att jag ska klara av att komma tillbaka, det skulle bli otroligt tufft.

Det fungerade

Så jag tog återigen ett snack med min tränare, och han tyckte att jag bara skulle underhålla simningen fram till sommaren, inte simma SM, att ta studenten fullt ut i allt (med allt vad det innebar), ta lite extra ledigt igen under sommaren och sen göra ett sista ryck hösten 2013. Och gissa vad – det fungerade! Sommaren 2014 simmar jag mitt första långbane-SM sen uppehåll och tar junior-sm silver på 50 m bröstsim och lyckas slå mitt personliga rekord. Men det bästa av allt, jag kunde känna mig riktigt nöjd med mitt lopp, utan bortförklaringar. Första gången på flera år!

Nästa vecka har jag tänkt beskriva lite mer om vad jag gjorde för att ta mig tillbaka, praktiska detaljer, och bland annat en liten titt in i min träningsdagbok som jag skrev under den jobbiga tiden. Hoppas ni är med och läser då :)