Rädslan tror jag kom för att jag visste att jag innerst inne inte ville sluta. Det är ju det här jag vill göra. Men att gång på gång göra dåliga resultat, och inte riktigt förstå varför det går som det går är, otroligt påfrestande på psyket.

Nått jag är evigt tacksam över är att jag har haft min otroligt fina familj bredvid mig hela tiden, varje dag, varje träning genom åren. Vore det inte för dom tror jag inte att jag skulle ha varit där jag är idag. Utan dom hade jag inte orkat ta mig tillbaka. Det finns ingen som har trott så mycket på mig. Det stödet har stärkt mig otroligt, och det finns egentligen inga ord i världen som räcker till för att tacka dom för det dom har gjort för mig.

Alla uppoffringar – stora som små saker!

Att kliva upp tidigt på morgonen och koka gröt åt mig innan morgonträningen (tack mamma!), all skjuts till och från träningen, att maten är klar när jag kommer hem från träningen, men framförallt, att dom aldrig slutade tro på mig. Allt stöd har varit, och är fortfarande verkligen guld värt! Ett stöd som alla egentligen borde få enligt mig. Känner mig otroligt lyckligt lottad som har en sån fin och stöttande familj.

Av alla mina 26 mästerskap tror jag bara dom missat ett!! Att veta att min familj sitter på läktaren och stöttar mig till 110% är en otrolig lättnad och får mig att hålla nerverna i balans, hyfsat i alla fall.

Mina framgångar är lika mycket deras framgång, på sätt och vis. Som jag sa så skulle jag aldrig ha klarat detta utan deras stöd. Och lika roligt som jag tycker det är att lyckas nå en målsättning, lika häftigt är det att vinna ett lopp och blicka upp mot dom och se deras reaktion. För när jag tänker efter, är allt som betyder nått att jag har nån att dela allt detta med.

Så trots allt småtjafs vi har ibland, är familjen det absolut finaste och bästa jag har.

Jag älskar er!