Den 14 timmar långa resan slutade med att flyktinggruppen vägrade att kliva av.  Migrationsverket å sin sida menade att det inte fanns något alternativ – det var förläggningarna på Åstön eller Viskan som gällde.

Sju av flyktingarna bestämde sig för att ge sig av söderut – på egen hand.

Resten gav med sig och följde med till Viskan, en nedlagd kriminalvårdsanstalt i Ånge kommun som idag rymmer runt 300 flyktingar, de flesta från krigets Syrien. 

Vi besökte förläggningen dagen efter den turbulenta helgen.  Det är en gråkall novembermåndag när vi  träffar vi paret Suad Alia och hennes man Abed Alrahman Abukaf.

Inte otacksamma

De har accepterat situationen och påpekar gång på gång att de inte är otacksamma,  men att resan upp från Malmö var en påfrestning och fylld av oklarheter, menar paret. 

– Bussen bara körde och körde och körde, berättar Suad Alia.  Hon och hennes man trodde att de skulle åka till en plats i södra Sverige, någonstans där parets son och dotter befinner sig.

De hade förstått att resan skulle ta några timmar – den tog i själva verket 14. 

De fick aldrig, menar de idag, någon begriplig förklaring om vart de skulle föras.

Det enda de vill just är att få komma i närheten av sina barn. 

De är i Sverige, det vet dom, men är samtidigt osäkra på var någonstans.

– På en ö, har vi hört, säger maken, Abed Alrahmna Abukaf.

Familjen har varit på flykt i över två år.  Från hamnstaden Latakia i nordvästra Syrien flydde de till Turkiet.

Där kunde de inte stanna, så flykten fick fortsätta över havet till Grekland, vidare genom Serbien, Bulgarien, upp genom Europa – till fots ibland, med bussar när de fanns.

– Folk var vänliga i Turkiet, förklarar Abed Alrahman Abukaf, men vi kunde inte leva där utan jobb, utan pengar.

”En ö – i närheten av Stockholm?”

De vuxna barnen skulle alltså finnas på en ö i Sverige, men närmare uppgifter än så har de inte fått. 

Det kan vara i närheten av Stockholm, de vet inte riktigt. 

Det tar en stunds SMS:ande, det uppstår en rad missförstånd, men efter en stunds pusslande och letande i mobilens kartor hittar vi rätt: det är Byxelkrok det handlar om.  

Byxelkrok, på Ölands norra udde.  Ett ortsnamn som är näranog ooutalbart på arabiska. 

Det är där sonen och dottern finns, det är dit Suad Alia och hennes man vill komma. 

De är nöjda att vara på Viskan, försäkrar dom, det är trots allt en plats utan bomber, trupper och människosmugglare som ska ha betalt.

Men nöjda eller inte, nu hoppas de att tiden på den gamla kriminalvårdsanstalten ska bli så kort som det är möjligt.