Anneli Söderström skiner upp när vi tittar på gamla foton på henne och hennes tre år äldre syster Eva.

– Eva var väldigt social. Full av energi. Och hon sa vad hon tyckte. Jag såg ju jättemycket upp till henne för det där eftersom jag var tvärtom då...jag var hennes motsats verkligen. Hon var ju min storasyster. Hon var min klippa.

Ljusa minnen

– Minnena har alltid varit ljusa med henne. Det där som sedan hände har inte med henne att göra, säger Anneli och uttrycket i hennes ansikte skiftar.

Lördag den 26 september 1987 anmäls Eva Söderström försvunnen. Det visar sig att varken hon eller hunden Laban kommit hem efter promenaden kvällen före.

Anneli ger sig ut för att leta, men vill fortfarande tro att allt snart kommer att ordna sig.

Sett något i skogen

– Senare på eftermiddagen åkte jag och käkade med min pojkvän som jag hade då. Och när vi kom hem, då hade de sett någonting där inne efter vägen och de trodde att det var Eva.

Anneli sprang ner mot skogsdungen; hennes pojkvän kunde inte hålla henne tillbaka.

Svårt att upptäcka

Vad såg du när du tittade in i dungen?

– Jag såg att det var någonting där. Men det var så högt gräs...hade de inte sagt att de sett något därinne hade jag aldrig upptäckt det. Men när man tittade lite närmare såg man att gräset var nedplattat och att det låg någonting där. Så då kutade jag in där...

”Gick inte att tänka”

Vad kände du i den stunden?

– ...(gråt)...förlåt...det var fruktansvärt...

– Jag sprang dit och in där, och så hittade jag henne...hon hade bara en t-shirt på sig som var vit förut men nu var den alldeles röd...hon låg där naken och Laban låg bredvid...och kläderna låg konstigt, på ett annat ställe...jättekonstigt var det...

– Alltså, hela marken försvann ju. Det fanns ingenting kvar. Det gick inte ens att tänka. Det måste ha varit en galning. Ett odjur helt enkelt. Så tänkte jag.

Skakande fynd

Fyndet i skogsdungen, bara 150 meter från hemmet, skakar om de mest erfarna mordutredarna.

Eva har huggits i blint raseri, både bakifrån och framifrån, elva gånger med ett tveeggat vapen, genom kläderna, som till största delen ligger bredvid henne.

Hunden Laban ligger intill, dödad med ett enda hugg. Mordvapnet hittas aldrig.

I spillror

Det besinningslösa dådet förlamar Kramfors. Och Anneli och hennes familj får tillvaron slagen i spillror på ett ögonblick.

– Jag var trygg i Kramfors. Jag tyckte det var den bästa platsen över huvud taget att vara på. Jag trivdes jättebra i Kramfors. Men med det där förstördes ju allting. Det var som om det var ett grått täcke över hela stan. Och jag var inte säker någonstans, berättar Anneli Söderström.

Minns inte begravningen

– Jag kommer inte ens ihåg begravningen. Jag försökte bara uthärda och andas under den tiden.

I utredningens inledningsskede fokuserar mordspanarna med rikskriminalen i spetsen snabbt på en misstänkt person.

Men trots ett hundratal förhör, anhållanden och häktning kan han inte bindas till brottet.

Kört fast

Först efter nio år avskrivs han. Då har utredningen sedan länge kört fast. Och än i dag går Eva Söderströms mördare fri.

Åren har gått, och snart är det 30 år sedan det hände. Men chocken och traumat har präglat Anneli Söderströms liv sedan dess.

– Jag tänker inte på det medvetet, men jag lever med det. Varje dag, varje sekund. Det är en del av mig.

Upprättelse

Är det viktigt för dig personligen att det här klaras upp?

– Ja, det är viktigt för mig personligen. Och jag vill att Eva ska få upprättelse, säger Anneli Söderström.