Historien har berättats många gånger redan: hur en lös gatuhund började följa efter Mikael Lindnord och hans lagkamrater efter att ha fått smaka en köttbulle när gruppen tog en matpaus. I flera dagar löpte, cyklade och paddlade laget på hög höjd – tillsammans med hunden, som de gav namnet Arthur.
– När vi var där i Ecuador och Arthur hängde med var det aldrig någon tanke på vad som komma skulle. Sedan blev han en i gänget, och när han väl var det så kände jag att jag bara inte kunde lämna honom där, säger Mikael Lindnord.
Nöd och näppe
Han kämpade för att få med sig Arthur hem till Sverige, något som inte visade sig helt enkelt.
– Det var med nöd och näppe, jag minns att vi fick de sista papperna 20 minuter innan vi skulle checka in på planet.
Två dokumentärfilmer och lika många böcker senare står nu plötsligt Mikael Lindnord som exekutiv producent till en Hollywoodfilm med stor budget. Det är ännu inte klart var filmen kommer att spelas in, men familjen Lindnord kommer eventuellt att följa med på resan – tillsammans med Arthur.
– Jag kommer att vara på plats hela tiden när det spelas in. Om det blir så att vi flyttar med hela familjen under några månader så är det klart att han hänger med också. Men vi kommer inte att flyga runt Arthur som om han vore ett cirkusdjur.
Mark Wahlberg med i filmen
Att han själv ska porträtteras av en stor Hollywoodkändis har Mikael Lindnord ännu inte riktigt smält.
– Mark Wahlberg är ju en av de skådespelare man följt hela sitt liv. Jag har alltid tyckt att han varit riktigt bra och en av mina favoritskådespelare. Att han nappar direkt när han får erbjudandet är helt fantastiskt, säger han.
Manuset till filmen har författats av Michael Brandt, som bland annat skrivit ”3:10 to Yuma”. Lindnord har läst och beskriver det som en feelgood-historia. En specifik händelse som har etsat sig fast i minnet kommer förhoppningsvis att bli en stark scen i filmen.
Luktade härsken köttfärs
– Det är när vi trodde att det var kört, vi har börjat paddla och han hoppar efter. Jag ser bara nosen i pannlampsskenet, han är inte en jätteduktig simmare. Vi vänder kajaken och lyfter upp honom, det är väldigt känslosamt för mig, säger han och fortsätter:
– Han var ju illa däran, såren luktade härsken köttfärs. Jag var tvungen att ta ett beslut om jag skulle ha honom i knät i 14 timmar. Han kunde ha bitit mig och smittat mig med rabies, men det var första gången jag satte någon annans liv före mitt eget.
Hur mår Arthur nuförtiden?
– Man märker att han inte är lika snärtig som han en gång var, utan mer vuxen. Han är någonstans mellan sex och tio år. Han har alltid varit nästan lite mänsklig. Vi hoppas att han får finnas med oss några år till, säger Mikael Lindnord.