Vi kan kalla henne Maria. Hon är i 25-års åldern och anställd som vårdbiträde i hemtjänsten på Sundsvalls kommun. För ett och ett halvt år sedan började hon plötsligt glömma saker.

”Jag kunde inte lita på mig själv”

– Vårdtagare som jag åkte till dagligen glömde jag bort var de bodde.  Jag for förbi uppfarter, infarter och kände att jag fick dubbelkolla mig själv med mediciner och allting. Jag kunde inte lita på mig själv, berättar Maria.

Hon kunde inte riktigt ta till sig vad som var fel. Läkaren sjukskrev henne. Maria har utmattningssyndrom med inslag av koncentrationssvårigheter, sömnstörningar och nedstämdhet. Och hon är inte ensam. Enligt Socialstyrelsen är det mer än hälften av kvinnorna i åldern 16-29 år, som säger sig besväras av ängslan, oro och ångest.

Skamfylld diagnos

– Det är ju fruktansvärt att det är så många. Jag vet att det är fler, men gör inte saken bättre, utan jag är bara en i mängden.

Maria vill vara anonym. Hon tror att många tittar snett på de som är sjukskrivna med utmattningssyndrom.

– I mångas ögon är det en svaghet att hamna där man är. Jag själv trodde aldrig att jag skulle hamna där. Jag förstod inte hur man kunde hamna där som person förrän idag, säger Maria.

Anses kunna arbeta heltid

Hon har varit sjukskriven sedan december 2015. Sedan december i fjol får Maria inte någon sjukpenning från Försäkringskassan. Hon anses kunna söka ett heltidsjobb.

– Jag vet ju hur jag har det här hemma, nu när jag inte jobbar. Att knappt klara av sina vardagssysslor med barn, familj och få vardagen att fungera. Klarar jag inte ens av att få det att fungera, hur ska jag då klara av att jobba 100 procent? undrar hon.

Maria skriver kom-i-håg-lappar till sig själv för att klara av vardagen. Hon tycker inte att hon får någon stöttning vare sig från sin arbetsgivare eller Försäkringskassan.

Lever på sparpengar

– Vi som hamnar där är kanske vi som inte bett om hjälp tidigare, utan sträckt på oss och tycker att man kan lyckas med det själv. Men när man väl behöver hjälp, då finns det ingen där.

Just nu lever familjen på sambons inkomst och Marias sparpengar. Sparpengarna är snart slut och vad som händer sedan vet hon inte.

– Det är sånt här som får mig att få panik. Vem vill inte kunna bidra med pengar till sin familj och ta hand om den. Det är väl ingen som vill sitta frivilligt hemma och bara låta dagarna gå, säger Maria.