Hans förklaring till att han förhållit sig passiv under hela sökpådraget efter Johan, trots att han bott under samma tak som Johan och hans mamma Anna-Clara i fem år, var att det blivit för känslosamt menar han.

I förhör medger han att betett sig konstigt inledningsvis men att han inte vill röra upp Anna-Claras känslor med sin närvaro och att det skulle ha kunnat ”väcka uppmärksamhet”.

Stalkade

Mannen blev tidigt föremål för polisens intresse efter Johans försvinnande. Han hade aldrig accepterat separationen från Anna-Clara Asplund ett år tidigare, och under lång tid ringt och kontaktat henne mot hennes vilja.

Det faktum att han beslogs med lögn om vad han gjort och var han varit den dagen då Johan försvann gjorde att förhören med honom blev många och långa.

Mannen blev allt mer pressad men några konkreta bevis för att han fört bort Johan fanns inte – och när utredarna vill få honom anhållen för att försöka få fram ett erkännande sa åklagaren nej och hävdade att sådana skäl saknades.

Prövades aldrig i HD

Förhören fortsatte men polisen hade kört fast. Mannen fortsatte neka och hålla fast vid sin detaljerade redogörelse för vad han gjorde när Johan försvann, och polisen fann aldrig några bindande bevis för att han låg bakom Johans försvinnande. Med tiden rann utredningen ut i sanden.

Men några år senare väckte Johans föräldrar med hjälp av advokat Pelle Svensson enskilt åtal mot Johanmannen, som dömdes till två års fängelse i tingsrätten för olaga frihetsberövande.

När målet gick upp i hovrätten hade Pelle Svensson skärpt brottsrubriceringen till mord. Men några bevis för att Johan mördats fanns inte konstaterade en enig hovrätt och frikände Johanmannen.

Målet gick aldrig upp till prövning i Högsta domstolen.