Sedan ett år tillbaka övervakas hjortdjuren älg, kronhjort och rådjur. Detta efter att sjuka älgar upptäckts i Norge och Finland. I våras hittades också två älgar i Norrbotten som bar på sjukdomen.
Jägarkåren viktig
Då kartläggningen startade under fjolårets älgjakt fick inte Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) in tillräckligt många prover men inför årets älgjakt har myndigheter och jägareförbund informerat jaktlag och enskilda jägare om sjukdomen och kartläggningen.
– Jägarna är ju en nyckel i det här jobbet med att få in mer prover eftersom de är så många som är ute i skogen och kan upptäcka eventuellt sjuka ägar, kronhjortar eller rådjur. Jägarna är jätteviktiga i den här frågan, säger Karin Saltin som är vilthandläggare på länsstyrelsen i Västernorrland.
Mager och blind
Avmagringssjuka djur lider av förändringar i hjärnan och symptomen kan vara beteendeförändringar och avmagring. En av älgarna som upptäcktes i Norrbotten, en mager 16 årig älgko, beskrevs irra omkring i cirklar till synes blind.
– Om man misstänker ett sjukt djur så ska man vända sig till SVA. Är man tveksam på om man ska skicka in prover så kan man alltid rådgöra med dem, säger Karin Saltin.
Fakta om avmagringssjuka (CWD)
Smittsam variant av avmagringssjuka, även kallad klassisk CWD, påvisades för första gången i USA på 1960-talet och har sedan dess fått omfattande spridning och negativ påverkan på hjortpopulationer i USA och Kanada.
Första fallet av klassisk CWD i Europa påvisades på vildren i Norge 2016, där hela den drabbade flocken har avlivats för att undvika att sjukdomen sprids.
Att smittsamheten kan variera mellan olika varianter av CWD beror på att smittämnet, prioner, är ett av kroppens egna proteiner som har ändrat form. När ett djur får i sig prioner (från ett annat djur) fungerar de som en mall för de normala proteinerna som då också börjar ändra form.
Men processen att kroppens egna proteiner ändrar form verkar hos äldre djur också kunna starta utan att djuren har smittats av prioner från ett annat djur, så kallad spontan, eller atypisk variant.
CWD har hittills bara påvisats naturligt hos hjortdjur. Risken för spridning till människa bedöms som mycket låg, men kan inte helt uteslutas.