Kerstin Dejemyr var polis i 25 år innan hon sade upp sig år 2019. Hon var en av de drivande rösterna för polisens egen #metoo-kampanj, uppropet #Nödvärn och har under åren som följt tagit del av hundratals vittesmål om sexuella trakasserier inom poliskåren.
Hon är inte förvånad över vad som nu framkommit inom polisen i Västernorrland.
– Tystnadskulturen är utbredd. Det är något man lär sig fort, det är bättre att hålla tyst utifrån alla parter, säger hon.
”Inte värt det”
I boken Gärningsmannen är polis har hon tillsammans med författaren Lisa Bjurwald granskat hur anmälningar om sexuella trakasserier hanteras. Där framgår att av de 484 anmälningar som gjordes mellan åren 2016-2019 lades 469 förundersökningar ner – eller så inleddes de inte alls.
– Man förstår att det är viktigt, att det är ett brott och att man borde anmäla och utreda, men man står ju sig själv närmast och det är inte värt det, säger hon.
Fog för rädslan
Som skäl för rädslan att anmäla nämner hon flera faktorer.
– Det handlar om rädsla för att bli exkluderad från en grupp och inte vara med i sammanhanget. Att det inte finns en tydlighet i vilket stöd man kommer få eller hur hanteringen kommer se ut. Och så finns rädslan utifrån att bli ensam kvar i det här, och att inte bli trodd. Hela tillvaron kommer att skakas om – det är inte värt det.
Konsekvenser
Hon menar att tystnadskulturen kan få omfattande konsekvenser för verksamheten.
– Om man är rädd och känner sig utsatt så gör man inte heller ett bra jobb. Om man förstår logiken med att det här påverkar verksamheten, då skulle man driva de här frågorna mycket, mycket hårdare, säger hon.