Det fanns en hel del som orsakande min svacka – och för att göra en lång historia kort:

När jag var 15 år och hade simmat Junior-EM i Prag (som för övrigt var världens coolaste upplevelse) drog motgångarna igång. Dåliga lopp och träningar som gick riktigt dåligt kom på löpande band. Kroppen började växa och simningen och tekniken hängde inte riktigt med. Alla simsätt är, i grund och botten, tekniskt svåra att simma, men bröstsim är nog snäppet svårare än dom andra – i alla fall för mig. Sitter inte tekniken kan det gå riktigt dåligt, samtidigt om tekniken är bra så kan det gå ruskigt snabbt för mig.

När min kropp började växa och tekniken var svårare och svårare att hitta tillbaka till, kan ni säkert räkna ut vad som hände. Jo, resultaten på tävlingarna blev sämre. Inom simningen snackar man om att tiondelar är mycket och mina resultat kunde ligga flera sekunder över personligt rekord. Jag tog i lika mycket som jag alltid gjort, var lika trött och uttömd på energi efter loppen, men tiderna bara flög iväg.

Försökte skaka av mig

Till en början försökte jag bara skaka av mig motgången och tänkte ”Äh, det är bara nu det går såhär, jag har antagligen bara tränat hårdare än tidigare.” Men allt eftersom tiden gick och resultaten fortsatte att bli sämre började de ta på psyket. Alla bortförklaringar blev en vana och ett försök att komma undan och få känna mig nöjd för en gångs skull. Jag sökte efter nånting som jag kunde vara nöjd över, men för varje tävling som gick vart det bara svårare och svårare att hitta.

Allt detta pågick fram till hösten när jag skulle fylla 19, och det ska tilläggas att jag hade några få framgångar under den här perioden, och antagligen är de en av anledningarna till att jag orkade fortsätta. Men dessa framgångar glömdes bort ganska snabbt. Så fort jag var tillbaka på träningen och allt kändes som tidigare – alltså hopplöst rent ut sagt – var inte motivationen på topp kan jag säga. Att kämpa med detta under närmare 4 år blev till slut för mycket och tankarna på att sluta kom allt starkare och starkare.

Snart dags

Just nu tränar jag för fullt mot SM, och de börjar kännas bättre och bättre. Snart är de dags!!

I nästa inlägg kommer ni få läsa om min väg tillbaka till simningen. Från att vara nere på botten till att kämpa sig tillbaka och till slut vara uppe i Sverigetoppen och fightas igen.