Just nu delas en krönika av Linnéa Claeson och en artikel i Tidningen Ångermanland flitigt. Texterna handlar om en föreläsning för våra ungdomar och den beskrivs som kaotisk och fylld av hatande pojkar.

Vi var där – tillsammans med ungdomar, lärare och rektorskollegor.

Vi vuxna, vi som faktiskt var där, och våra elever tyckte att det var väldigt bra att vi fick chans att lyssna till föreläsningen. Många stannade och pratade med Linnéa och det kändes fint att vi fick prata om detta viktiga ämne tillsammans.

Föreläsningen innehöll inslag där publiken skulle diskutera med varandra eller svara på frågor Linnéa ställde. I samband med det ropade publiken tillbaka svar på hennes frågor. I vissa fall var det svar som inte stämde överens med det som förväntades eller var direkt kränkande.

Vi följde upp föreläsningen både i grupp och med enskilda individer, på plats och när vi kom tillbaka till skolan. Det är det arbetssätt vi tror på. Skolans värdegrundsuppdrag, kapitel 2 i läroplanen, är ett konstant arbete och en process där olika barn har kommit olika långt. Vi tror att ett lärande i ett demokratiskt samhälle sker genom dialog, samtal och argumentation och det var lärande som var syftet med att låta ungdomarna lyssna på Linnéa.

Att vissa ungdomar uttrycker en oförståelse kring att förändra normer ger oss som finns runtomkring en chans att argumentera och visa på andra sätt att tänka. Att hjälpa dem att utvecklas.

Värdegrundsarbete i allmänhet och föreläsningar från exempelvis Linnéa Claeson i synnerhet rör upp, skapar samtal, diskussioner och känslor som vi annars missat. I tystnad missar vi chansen och möjligheten till samtal och utveckling.

Ungdomar är, till skillnad från många vuxna, i en fas av livet där påverkan från andra har stor betydelse och kan göra skillnad.

Förutom svaren på frågorna från Linnéa var det enstaka individer som hade svårt med ordningen. Vi arbetar alltid med att försöka förebygga det. Vid just den här föreläsningen var vi extra många vuxna på plats och hade spritt ut oss i hela salongen. När några av eleverna störde, bytte deras rektor plats och satte sig mitt ibland dem. Det gjorde att ordningen blev bättre.

Efter föreläsningen får vi veta att Linnéa och andra vuxna, varav de flesta inte var på plats, ger en annan bild av föreläsningen. På olika sätt uttrycker de sig nedlåtande om våra ungdomar. Varför och vad de vill uppnå med det känns oklart?

Helt klart är att både ungdomarna och vi blir ledsna.

Att diskutera hur vi är mot varandra är ett väldigt viktigt ämne för oss. Att prata MED ungdomarna är avgörande. Vi tror inte att vägen till förändring är att prata OM ungdomar på ett nedlåtande sätt.

Att säga ifrån, vara vuxen och vägleda är vår roll, som föräldrar och i skolan. Vi ska prata om detta om och om igen. Utsätts någon för en kränkning ska vi alltid säga ifrån.

Bara med kunskap och samtal kan vi förändra normer och bygga ett bättre samhälle. Att lägga skulden på våra ungdomar och elever, våra barn, är inte rätt väg att gå. Det enda vi skapar med det är en ”vi och dom känsla”.

Våra ungdomar är kloka, starka och väldigt medvetna. Men framförallt är de barn, på väg mot vuxenlivet. Det testar, utforskar och funderar. Ibland gör de misstag.

Vi som är vuxna runt dessa barn ska stötta dem på vägen. Hjälpa dem att komma igen efter ett misstag och lära sig något av det. Utsätter de någon annan för en kränkning ska vi alltid säga ifrån.

Linnéa Claesons föreläsning var en del i att lära och utvecklas, att få eleverna att förstå och reflektera över hur vi är mot varandra och hur vi fungerar i olika situationer. Det är när vi synliggör och diskuterar en fråga som problemen blir tydligare. Utan diskussionen och kunskapen kan vi aldrig åstadkomma en förändring. Och en förändring behövs. Det är tydligt.

Det vi kan göra är att stötta våra barn och elever och föregå med gott exempel.

Föreläsningen med Linnéa var en i raden av många insatser som görs i arbetet med hur vi beter oss mot varandra. En mycket viktig fråga. Det vi inte förutsåg var att vuxenvärlden skulle välja att i olika medier så kraftfullt förstärka en handfull elevers agerande och sprida rykten.

Vad vill de vinna på det? Är det så vi vill lära våra ungdomar att använda sociala medier? Just nätetik är något vi ofta pratar om i skolan.

Vi ser fram emot konstruktiva förslag och konkreta tips från föräldrar eller andra vuxna kring hur vi i våra olika roller gemensamt kan åstadkomma den samhällsförändring som behövs.

Vi vill avsluta med att kraftfullt uttrycka en tro på våra ungdomar och deras förmåga att utvecklas till fina människor och goda samhällsmedborgare – med klok vägledning från de vuxna som finns runtomkring dem.

It takes a village to raise a child!

Sara Mattsson, rektor Wendela Hellmanskolan

Erik Juntikka, rektor Hedda Wisingskolan