För mig är det med Johanfallet som det är för de flesta när det gäller stora händelser: jag minns precis var jag var och vad jag gjorde när Johan Asplund försvann.

Det var egentligen dagen efter. Jag gick i sjuan och var hos en kompis som kände Johan och som spelade fotboll tillsammans med honom. Plötsligt kom min kompis mamma in i rummet och sa att Johan hade försvunnit dagen före och inte kommit tillbaka ännu.

Grep tag

– Det är så otäckt. Nu får ni inte gå ut ensamma när det är mörkt. Hör ni det? sa hon.

Tårarna i ögonvrårna och skärpan i hennes röst grep tag i mig. Jag förstod där och då att det var allvar. Att det var något riktigt allvarligt som hänt.

Jag glömmer aldrig det ögonblicket. Ändå var det bara början.

Under resten av min uppväxt var det Johanfallet i tidningar, radio och TV var och varannan dag.

Öppet sår

Historien om 11-åringens märkliga försvinnande är fortfarande som ett öppet sår för många Sundsvallsbor som följt turerna i fallet på avstånd.

För min egen del känns det som att jag växt upp med Johanfallet, och levt med det under större delen av min yrkesbana. Det känns som om jag haft det under skinnet.

Den som inte berörs av Johans öde och föräldrarnas situation under alla dessa år torde ha ett hjärta av sten.

”För Johans skull”

De 20 åren av ovisshet, som dokumentären vi gjorde om fallet år 2000 hette, har nu blivit 40. Jag har sett framför allt Anna-Claras smärta och svärta på nära håll, vid alla de otaliga intervjuer jag gjort med henne genom åren varje gång historien tagit en ny vändning.

Alltid har hon ställt upp, utan att blinka. När jag vid flera tillfällen ställt den fråga som ofta känts oundviklig, ”hur orkar du?”, så har svaret alltid varit detsamma:

– Jag gör det för Johans skull. Jag känner att jag måste stå upp för Johan. Och jag vill för mitt liv inte att han ska glömmas bort. Jag vill att man ska minnas honom. Och det som hände.