Sundsvall Timrå säkrade i helgen sin plats i SDHL efter seger i kvalserien. Men för lagkaptenen Beatrice Johansson har det varit en vinter där hon fått följa laget från läktarplats.

I höstas blev hon sjukskriven på heltid, läkarna misstänkte utmattningssyndrom.

– I november blev det så pass dåligt att jag nästan inte fick i mig mat på en vecka, det blev suddigt i ögonen och jag hängde inte med på jobbet, fick koncentrationssvårigheter, berättar Beatrice Johansson.

SVT: Finns det tillräckligt med kunskaper inom elitidrotten om de här sakerna?

– Man ser inte långsiktigt när man är uppe i det. Som elitidrottare kör man ju ofta på utan att känna efter särskilt mycket, och så tror jag att de flesta funkar.

Heltidsjobb och full idrottssatsning

För majoriteten av spelarna i SDHL, damernas högsta liga, krävs det jobb eller studier vid sidan av hockeyn för att få ekonomin att gå ihop. Pengarna ska också räcka till skridskor och utrustning. I Sundsvall Timrå står klubben för hjälm och handskar – resten får spelarna själva betala.

Till helhetsbilden ska också läggas sena träningstider och långa matchresor.

– Jag känner personligen att jag försökte steppa upp ett steg högre i min träning och jag tror att det var det som gjorde att det blev fel för mig. Och det är ju alltid ett pussel att få ihop vardagen. Det är en svår situation och jag vet att jag delar den med många i den här ligan, konstaterar Beatrice Johansson.

SVT: Vad skulle behövas för att det skulle bli en rimligare tillvaro för er?

– Vi skulle behöva ett bidrag så att vi kan gå ner i tid och inte behöver jobba heltid. Jag tror det skulle vara bra för utvecklingen av damhockeyn, att man får mer tid till återhämtning och kan prestera bättre när man är här.

Se också: Var tionde elitidrottare drabbas av utbrändhet.

Fokus på återhämtning

För Johansson ligger fokus nu på att få vardagen att fungera igen. Hon är tillbaka på jobbet på heltid, men när hon kan vara tillbaka till ishockeyn vet hon inte.

– Som jag känner nu måste jag prioritera att jag kan leva ett vanligt liv. Jag har fortfarande problem när det blir mycket ljud och ljus och folk omkring mig, då känner jag att det blir en stressad miljö och det klarar jag inte riktigt av ännu. Min prioritet är att komma tillbaka till ett vardagsliv igen.

Men saknaden efter hockeyn är stor.

– Man har ju velat så himla mycket,  velat spela hockey – det är ju det jag har tänkt på hela tiden. Så det har inte varit roligt att ligga hemma och titta på.