Detta är exempel på frågor folk har ställt till mig genom åren: vänner, familj och folk jag stött på vid olika tillfällen. Ja, vad svarar man på det? Det är inte alltid kul att simma, jag har haft mina stunder genom åren (ni kommer få läsa mer om just dem i ett senare inlägg). Stunder när jag tyckt allt varit piss och jag velat slå ihjäl min tränare. Det är inte alltid kul att kliva upp på morgonen för träning, eller åka bort efter en jobbdag och mötas av ett pass som fick en att inse att ”Japp, jag skulle stannat hemma, när ska jag lära mig?...”

Finns dom gånger jag tagit på mig simglasögonen och gråtit en skvätt innan passet startat. Eller att tanken slagit mig ”Undra om tränaren verkligen sett mig än, kanske kan smita hem”. 

Men 99 % av dessa gånger lyckas jag vända det negativa till något bra. Oftast kräver det bara ren envishet och tjurighet. Har fått höra genom åren att en av mina starkaste sidor är att jag är så förbannat envis. Det har uppstått många stunder inom simningen som sänkt mig till botten, haha ironi! Stunder som fått mig att verkligen fundera på om jag verkligen vill detta.

Och efter att jag har funderat en stund eller två är svaret ganska enkelt: JA, jag vill det här. Mer än jag vill göra nåt annat. Trots att jag hatar att vara blöt, hatar blöta saker, hatar klorlukt, hatar att ha blött hår, så älskar jag det. Svårt att förstå? Kan tänka mig det. Simningen har varit en del av mig så länge jag kan minnas, kommer inte ihåg att jag inte simmat. Mycket uppoffringar har jag fått göra genom åren, men ingen av dom stunderna är nåt jag ångrat.

Mitt andra hem

Simning för mig är hem. Simhallen är mitt andra hem, simmarna och tränarna är min andra familj. Trots att passen ibland kan vara ren tortyr, så är det en frihet att komma på träningen. Rensa tankarna och tömma kroppen på energi. Viljan som bara blir starkare och starkare för att få träna och utvecklas. Men att ställa upp på en tävling och känna ett lugn över att jag gjort allt vad jag kunnat för att vara så bra som möjligt nu. Simma loppet och känna att jag är starkare än nånsin, att tekniken sitter bättre än nånsin.

Känna att allt slit verkligen lönat sig. Känslan när jag sen kommer i mål och blickar upp mot scoreboard och ser att jag lyckats med mitt mål, att ta medalj, vinna ett guld, eller slå personligt rekord, är obeskrivlig. Oavsett vad det än är, att lyckas med ett mål är en av dom bästa känslor jag vet och anledningen till att jag faktiskt fortsätter simma mina längder.

Allt detta är otroligt svårt att förklara, nästintill omöjligt för en person som aldrig varit i den sitsen själv. Och då menar jag inte att man måste ha varit simmare själv, det som spelar någon roll är att du verkligen velat satsa på nåt. Att i slutänden är det inget annat som lockar mer än att gå på träningen, och i mitt fall räkna kakelplattor. Men det är därför jag simmar, jag älskar det helt enkelt. Svårare än så är det inte.

Men som svar på en av dina frågor: Nej, jag har faktiskt aldrig räknat kakelplattor ;)

Om du är sugen på att se mer bilder från min vardag kan du även följa mig på instagram @ulricasandgren