Att vandra och vara i ute i naturen har alltid varit en del av Angeliqa Mejstedts liv. Tillsammans med sin mormor var hon ute på långa vandringar redan som litet barn.

– Vi har alltid haft naturen som ett extra vardagsrum, säger Angeliqa Mejstedt.

Hon berättar att hon var boknörd som tonåring och att hon läste varenda överlevnadsbok som fanns. Sen var hon med i Försvarsmakten ett tag för att utforska hur mycket psykiska och fysiska påfrestningar hon kunde klara av.

Så småningom började hon plugga till civilekonom och personalvetare och med dubbla examen fick hon till slut drömjobbet på ett stort företag. Men hon kände att det var något som inte stämde, en längtan ut fanns ständigt där.

”När man går, så går man”

Efter att ha samlat ihop all övertid, komp och semester ett år bestämde hon sig för att ge sig ut på sin första pilgrimsvandring, den 82 mil långa Camino de Santiago i norra Spanien.

– Innan den vandringen hade jag bara gått tre-fyra dagar i fjällen. Så jag visste inte riktigt vad den här vandringen skulle leda till, eller om jag skulle klara det. I början minns jag att jag ville ha kontroll på allt, men med tiden lärde jag mig att medan jag går, kan jag bara göra en sak i taget. När man går, så går man, säger hon.

Sen dröjde det inte länge förrän Angeliqa sa upp sig från drömjobbet för att kunna vandra på heltid. Hon driver idag en blogg om vandring och har just kommit ut med en bok.

Hon berättar att pilgrimsvandringar har hjälpt henne att släppa taget om det i livet som hon inte kan förändra.

– Jag tror att det har med det här monotona att göra. Till slut tystnar alla de snurrande tankarna och det blir plats för något annat, säger hon.

Just pilgrimsvandringar skapar stort utrymme för tankar och funderingar, menar Angeliqa. Vandraren följer en markerad led, så hen behöver inte lägga fokus på en karta. Vandraren behöver heller inte bära med sig tält, sovsäck och mat för hela vistelsen som hen kanske behöver vid en fjällvandring.

Stor gemenskap längs leden　

Förutom att pilgrimsvandrandet utmärks av enkelhet, så finns det också mycket gemenskap utmed pilgrimslederna. När Angeliqa Mejstedt gick S:t Olavsleden från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim i Norge bjöds hon ofta in att sova i hem längs leden. Ofta åt hon också middag tillsammans med värdfamiljen.

– Folk öppnade upp sina hem. När de såg att jag kom med min vandringsryggsäck med pilgrimsmärket, så frågade de om jag ville komma in på en kopp kaffe. Det var jag inte beredd på att svenskar skulle göra! säger hon.

Pilgrimsvandring motpol till vardagens krav　

Hon menar att naturen och vandring har blivit en motpol till den vardag många har med intryck och brus från olika skärmar och att göra flera saker samtidigt, hela tiden.

– Jag tror att det finns lika många anledningar att vandra som det finns vandrare. Men jag tror att vi mår bra av att förflytta oss till fots. Det har vi gjort i urminnes tider. Det är lika naturligt för oss som att andas, säger Angeliqa Mejstedt.