Tomas Fagerberg är musikant, folkmusiker och musiklärare som undervisar på ett flertal instrument, bland annat klarinett, saxofon och tvärflöjt. Han är med i Västerås Big Band och stadsmusikkåren i Västerås.
Han trivs bäst med att ha sitt durspel på magen – traditionellt sitter man ner och har det på benet med bara en axelrem.
– Men det blir så fladdrigt, tycker jag, säger Tomas Fagerberg.
Metalltungor vibrerar av luften
Durspelet kallades ursprungligen för dragspel, men när det började komma flera olika slags dragspel, och det stora, liktoniga blev vanligt, fick man behov av att kalla durspel för just durspel.
– Det som gör att det blir en ton är att det sitter metalltungor som vibrerar av luften.
Hur har du lärt dig spela?
– Hemma på kammaren. Alltså, jag spelar ju andra instrument – jag är ju blåsare, jag spelar klarinett och saxofon, så då kan man ju alltid överföra kunskaper. Jag jobbar dessutom som musiklärare, så jag är van med olika instrument. Men jag tog en lektion av en kompis som var duktig att spela, sen har jag lärt mig själv.
Durspelet
Durspelet är ett litet dragspel. Vanligast i Sverige är tvåradiga, men det finns många andra varianter. Varje knapprad utgör i regel en egen tonart i dur.
Det som skiljer durspelet från det ”vanliga” dragspelet är att det har två toner på samma knapp, beroende på om bälgen pressas samman eller dras ut – inte olikt ett munspel.
Durspelet har varit ett vanligt instrument i svensk folkmusik. De har även kallats ”magdeburgare”.