– I morse kämpade jag några timmar i vattnet igen, berättar Susanne Östlund som är anhörig till en av alla de svenskar som dog i katastrofen för ett år sedan. Det var det jag gick igenom i morse.
För henne, liksom många andra, var ceremonin och minnesmärket i Västerås ett avslut på en del av sorgearbetet. Samtidigt river det upp sår igen för andra.
– Men en del av sorgebearbetningen handlar om att gång på gång prata om det som har hänt, förklarar prästen Kerstin Larses som lett en grupp genom det första sorgeåret.
– Men för vår grupp har vi bestämt att den här dagen markerar ett avslut och imorgon går vi vidare till ett nytt liv.