Jonna Delvert var elev på Birgittaskolan i Örebro. Hon gjorde en dokumentärfilm om tvåspråkigheten på skolan i början av 2015, där hon och några elever berättade att den språkliga miljön inte fungerar så bra. Hon menar att lärarna hankar sig fram, och att de inte kan teckenspråk tillräckligt bra.
Jonna berättar nu att hon efter att filmen spridits på Internet utsattes för kränkningar av lärarna, och att hon har mått mycket dåligt på grund av det. Det gick så långt att hon blev tvungen att sjukskriva sig innan sommarlovet började och när hösten kom och det var dags att börja skolan igen, så stannade Jonna fortfarande hemma.
Rektorn för Birgittaskolan, Roger Holmström, säger bland annat att lärarna efter att Jonna gjorde dokumentärfilmen om tvåspråkigheten på skolan har fått flera olika utbildningar.
Jonna och hennes mamma har varit på flera möten med skolan för att försöka lösa situationen, men de upplever att skolan inte har kunnat hjälpa Jonna.
Nu har hon flyttat till en annan skola.
Översättning till Svenska:
Kristofer Carlsson, Reporter:
Jonna Delvert är elev på Birgittaskolan. Hon har gjort en dokumentärfilm om tvåspråkigheten på skolan, där hon och några elever berättar att den språkliga miljön inte fungerar så bra. Lärarna kan inte teckenspråk tillräckligt bra.
Jonna berättar att efter att filmen spridits utsattes hon för kränkningar av lärarna och mådde väldigt dåligt. Det gick så långt att hon blev tvungen att sjukskriva sig innan sommarlovet började och nu när hösten är här och det är dags att börja skolan igen, så är Jonna fortfarande hemma.
Jonna Delvert:
Jag har varit hemma nu i snart två månader. Och jag har inte varit tillbaka en enda dag sen skolan startade.
Jonna Delvert:
Jag ska flytta till Östervångskolan i Lund. Ja.
Det är roligt men… Jag vill ju att Birgittaskolan ska lösa mitt problem och Lund är ju långt ifrån min familj så jag kommer träffa dem sällan. Det känns inget kul. Men, det finns inget annat val. Skolan kan inte erbjuda mig något mer.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Kan du ge exempel på kränkningarna du utsatts för?
Jonna Delvert:
De gick in i mig med flit när de gick förbi. Jag fick höra kommentarer som, att jag inte är värd att få gå på skolan, att jag är en dominant person… så mycket… att Birgittaskolan skulle vara tvungen att lägga ner på grund av mig. Mycket sådana saker.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Hur det känns efter filmen?
Jonna Delvert:
Det är blandade känslor. Jag trodde filmen skulle leda till någon förändring, att lärarna skulle lyssna på oss. Men istället började lärarna kränka mig. Så då fanns det ju ingen poäng med filmen. Självklart är jag stolt över mitt arbete men det har ju inte lett till förändring.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Men hur känner du nu då efter allt som har hänt?
Jonna Delvert:
Arg och ledsen. Och jag förstår inte varför skolan inte vill hjälpa mig, jag menar jag är ju ett barn, en elev. Men det verkar inte som de bryr sig om mig utan tänker på lärarna istället. Men efter att de sagt att jag får byta skola så känns det bra, men Birgittaskolan har gett mig många psykiska ärr som inte går att få bort.
Linnea Delvert, Jonnas mamma:
Vi har varit på möten några gånger, eller några gånger, många gånger. Och de tycker en sak och vi tycker en annan. Så det blir inget bra bemötande. Dom tycker att Jonna ska bemöta lärarna på ett bra sätt men vi tycker inte det är rätt mot henne. Det blir ju en kränkning återigen.
Det är sjukt, men jag har hela tiden känt att rektorn prioriterar lärarna framför eleverna, fast det är de som borde prioriteras först. Jag förstår att det finns regler kring uppsägning av lärare och så men får det gå så här långt? Hur långt ska det behöva gå innan man kan sparka någon? Det känns som att det inte finns någon gräns.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Jonna har gjort en dokumentärfilm och efteråt har hon upplevt att lärarna har kränkt henne. Nu har hon blivit tvungen att flytta till en annan skola men lärarna finns fortfarande kvar på skolan. Hur kommer det sig att det blivit så?
Rober Holmström, rektor Birgittaskolan:
När det gäller mitt jobb som rektor så brukar jag aldrig prata om enskilda elever och deras situation. Jag kan inte och jag ska inte. Och man måste respektera eleverna.
Och generellt så säger man att när en elev känner sig kränkt så är det viktigt att våga berätta och tala om.
Det spelar ingen roll vilken vuxen man berättar det för. Den vuxna som tar emot det måste rapportera och tala om det för oss i skolledningen. Så vi får hantera det. Och för mig är det viktigt att eleven känner en stark trygghet och när de kommer hit tycker att det är roligt.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Efter det att dokumentärfilmen visades… Vilka förbättringar har skett? Har ni vidtagit några åtgärder?
Rober Holmström, rektor Birgittaskolan:
Efter det att dokumentärfilmen visades i januari så har vi åtgärdat vissa saker. Vi har gett våra lärare kompetensutveckling. Vi har startat en utbildning i samspelet mellan vuxen och barn. Och vår vänskapsdag i februari, ja i våras, hade ett starkt fokus på tvåspråkig kommunikation. Att man respekterar båda språken.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Är personalen mer viktig än eleverna?
Rober Holmström, rektor Birgittaskolan:
För mig är det viktigt att eleverna är i första rummet, att de är första prioritet.
Det betyder att de ska känna att det är roligt att komma hit till skolan.
Jag hoppas inte att någon elev känner sig rädd och inte vågar berätta för mig eller någon annan på skolan. Ellevernas bästa är nummer ett.
Kristofer Carlsson, Reporter:
Eleven har nu flyttat till en annan skola. Tycker du att det är ok att det gått så långt?
Rober Holmström, rektor Birgittaskolan:
Jag som rektor kan inte prata om enskilda elevers ärende men generellt så är det viktigt att hantera frågor på ett bra sätt. Att de utredningar och de åtgärder som vi gör blir bra för eleven.