Drömmen har funnits med Daniel ända sedan han som barn för första gången besökte ett rengärde.

– Jag kommer ihåg när jag var liten – jag minns inte hur gammal jag var – när jag var i ett rengärde första gången hos min faster och hennes man. Jag minns att när jag var där bland renarna så tänkte jag, det här vill jag jobba med. Det är min barndomsdröm, berättar Daniel Barruk, 25 år med rötter i Gajhrege i Västerbotten.

Men det skulle dröja länge innan planerna blev verklighet. Efter att han blev klar med skolan jobbade han i fem år som rendräng i flera olika samebyar och ansökte också om medlemskap i en av samebyarna, men drog tillbaka ansökan när ärendet drog ut på tiden.

”Trodde inte det var sant”

Så en dag förra året kom ett oväntat telefonsamtal.

– Då ringde en man och hans fru– och sa: Hör du Daniel, jag har hört talas om dig. Kom till oss, sök om medlemskap i Maskaure, då får du mitt renmärke och mina renar! säger Daniel Barruk, som befinner sig med renarna nere i kustområdet söder om Skellefteå.

Han fortsätter:

– Jag tänkte att det här kan inte vara sant. Så jag frågade honom: Vad vill du ha av mig i gengäld och fick svaret: Ingenting, bara du kommer hit och samebyn lever vidare framöver. Det var...jag trodde knappt att det var sant.

”Fler borde tänka som jag”

I byn Kronlund mitt i sommarbeteslandet, ungefär 25 mil nordväst om vinterbetesmarkerna, bor Leif Lundberg och hans fru Isabell. Det var de som ringde, de som gav Daniel möjligheten att bli renskötare och äga egna renar.

Leifs uppgift den här vintern är att mata Daniels kalvar som han har skilt ut från huvudhjorden. Leif hjälper Daniel på alla sätt.

– Det är ett måste, det måste vara unga människor som arbetar med renarna. Det ska inte vara några gammelgubbar som äger renarna till ingen nytta. Fler borde tänka som jag, säger Leif Lundberg.

Men det är din egendom som du har gett bort, vad tänker du om det?

– Nog hade jag ju kunnat sälja renarna och fått pengar istället, men jag tycker det här var viktigare för samebyns skull.