Hon var bara 15 år när danska myndigheter stängde ner hennes hemstad. När kolgruvan inte genererade nog med pengar så valde man att flytta invånarna till andra städer.

– De sa att om man ville stanna i Qullissat så var det ens eget ansvar, att de inte kunde göra mer, säger Karen Olsen Hansen.

1972 hade man stängt man av både el- och vattenförsörjning och Karens föräldrar och hennes elva syskon flyttade till grannstaden Aasiat.

– Det var svårt för mina yngre syskon hade mycket hemlängtan men de kunde ju inte åka tillbaka.

Centraliseringspolitiken

Redan tidigt under 1900-talet försökte danska myndigheter få Inuiterna att centralisera sig i större städer längs västkusten. Karens pappa fick jobb på den lokala skolan.

– Min pappa kom till Qullissat för att arbeta som bagare. Han skulle bara stanna ett år, men så blev han erbjuden jobb som rektor, så vi blev kvar till slutet.

Centraliseringen fortsatte och i samband med andra världskrigets slut började befolkningsantalet öka explosionsartat, vilket försvårade både bostads- och arbetssituationen i städerna.

– Man utvecklade samhället på ett sätt som kanske inte passade den traditionella kulturen så bra, säger Javier Arnaut, professor i ekonomin vid Grönlands universitet.

Återvände efter 20 år

20 år efter flytten från Qullissat så fick Karen Olsen Hansen chansen att återvända till sin gamla hemstad.

– Jag och min lillasyster åkte förbi med båten och såg vårt gamla, helt förfallna hus och bestämde oss för att renovera det, säger hon.

Både Karens pappa och flertalet av syskonen Olsen Hansen byggde tillsammans upp huset på nytt under 1992 så att det kunde användas som ett semesterhus.

– Det är flera från Qullissat som återvänder varje sommar, men jag har inte varit tillbaka sedan 2004.