Samerna var skickliga pälsjägare. Under 800-talet bytte de till sig vadmal, linnevaror, mässing, koppar, knivar och salt från vikingarna. Och vikingarna fick bland annat de exklusiva pälsskinn, renskinn, renhorn och renben, men säkerligen också jaktfalkar i utbyte.

– Under vikingatid och tidig medeltid var det en otrolig viltrikedom. Skogarna var riktiga skogar med jättegamla och mycket höga träd. Där fanns också en rikedom av arter varav flera nu är borta och andra är rödlistade, berättar Agneta Arnesson-Westerdahl.

Vikingarna hade många olika handelsvägar ut i världen. En sådan handelsväg för de exklusiva pälsskinnen kunde börja på Frösön i Storsjön, som var en handelsplats på 800-talet. Vikingarna bytte där till sig pälsskinnen som transporterades till Birka i Mälaren som var en stor knutpunkt för handeln österut och söderut.

I Birka lastades varorna i mindre vikingaskepp som var tillräckligt stora för att segla över Östersjön till Ladoga, men samtidigt tillräckligt lätta för att kunna bäras och rullas på stockar över svåra passager till floden Dnjepr. Floden ledde vidare söderut till Svarta havet och Miklagård/Konstantinopel – Europas största och viktigaste handelsplats på den här tiden. Där köptes en stor del av de finaste pälsarna av den bysantinske kejsaren.

Från Konstantinopel kunde också pälsskinnen fortsätta med båt ut i Medelhavet till Antiokia och Sidenvägen som gick ända till Kina. I Antiokia köptes pälsskinnen av Sidenvägens köpmän som transporterade skinnen i häst- och kamelkaravaner till Bagdad. Bland annat var Kalifen av Bagdad mycket förtjust i svarträv från det samiska området.

– Handelsmännen under vikingatiden var beroende av pälsar norr ifrån för att bygga upp sina förmögenheter, och för att kunna byta till sig siden och brokader som blev högstatusvaror här hemma. Precis som idag när vattenkraften och skogen går söderut i Sverige, så gick varor från samiska områden söderut då också, avslutar Agneta Arnesson-Westerdahl.