25 januari 2011
Innan ens Arabiska våren fanns som begrepp var den 25 januari förknippad med polisens dag i Egypten. En helgdag för att fira polisstyrkorna, som lever kvar än i dag. Men 2011 blåste en annan vind i landet och regionen. Inspirerade av Tunisien, som bara ett tiotal dagar tidigare lyckades avsätta presidenten Zayn al-Abidin Ben Ali efter 24 år vid makten, begav sig tusentals ut på gatorna runt om i landet. Dagen gick från polisens dag till “vredens dag”. Några timmar flöt på ganska lugnt men sen drabbade polis och demonstranter samman. Polisen tog till tårgas och vattenkanoner. Folkmassan började kräva diktatorn Hosni Mubaraks avgång.
28 januari 2011
Vredens fredag. Efter fredagsbönen växte folkmassorna från tusentals till tiotusentals. Internet stängdes ner, liksom mobilnätet. Utegångsförbud utfärdades och militären togs in för att bistå poliserna med hjälp. Inrikesministern varnade för eventuella åtgärder, men det hindrade inte egyptierna. Folkmassorna i Kairo, på väg till Tahrirtorget, möttes av hårt motstånd på bron Qasr el Nil – även stridsvagnar försökte stoppa den växande skaran, men egyptiernas beslutsamhet var svår att rucka.
30 januari 2011
Mubarak avsatte hela sin regering, men meddelade samtidigt att han inte kommer att avgå. Det var dock inte tillräckligt för egyptierna. På Tahrirtorget växte skaran, allt fler började ansluta sig och tillbringade nätterna i tält. Militärens skott avvärjde inte folkmassan. I staden Suez kom det rapporter om kaos. Även Alexandria präglades av protester.
31 januari 2011
Omkring 250 000 människor befann sig vid det här laget på Tahrirtorget men Mubarak var fast besluten att stanna kvar vid makten. Denna dag presenterades en ny regering. Och protesterna som pågått i en vecka fortsatte. Gripandena hade under de senaste dagarna varit många, antalet skadade ännu fler och sammandrabbningarna intensiva – mellan både polis och demonstranter, Mubarakanhängare och oppositionella.
1-10 februari 2011
Mubarak gav med sig något – han meddelade att han inte skulle ställa upp i nästa val, men stanna kvar tills vidare. Strejk hade utlysts och Tahrirtorgets skara hade växt till närmare en miljon människor – tusentals i de andra stora städerna som i Suez och Alexandria, där man viftade med egyptiska flaggor och skrek ”Lämna, lämna!”. De kommande dagarna intensifierades våldet, flera dödades och ännu fler skadades. Omvärlden försökte medla, liksom islamistiska Muslimska brödraskapet.
11 februari 2011
På fredagkvällen bröt hela Tahrirtorget ut i ett glädjens vrål. Den då nyligen tillsatta vicepresidenten Omar Suleiman hade nyss meddelat att Hosni Mobarak, efter 30 år vid makten, avsagt sig presidentposten och skulle lämna över makten till militärrådet, SCAF. Segerkänslan var lika stor som den enorma folkmassan som skanderade “Vi fällde regeringen!”. Firandena pågick fram till småtimmarna och SCAF lovade nästkommande dag att makten skulle överlämnas till en folkvald ledare.
Åtta år senare
I dag reser sig en enorm flagga mitt på Tahrirtorget. Militären står på utvalda poster och spåren efter revolutionärerna och drömmen om demokrati är nästintill bortspolad.
Åren efter vintern 2011 präglades av både hopp och förtvivlan, samt fler högljudda protester. Egyptens första demokratiskt valda president, Muhammad Mursi störtades efter knappt ett år vid makten och hans parti Muslimska brödraskapet är numera terroriststämplat – liksom 6 april-rörelsen som till största del mobiliserade protesterna 2011.
Den som tagit över stafettpinnen är generalen Abdel Fattah al-Sisi. Han var före detta arméchef i Mubaraks Egypten och numera president.
Situationen i Egypten sägs nu vara värre än vad den var innan arabiska vårens vindar blåste in över landet. Och den 25 januari är åter en dag för att hedra poliserna, och presidenten.