Det fanns en tid när Riksbanken, på riktigt, knåpade ihop en informationsfilm om ”inflationsspöket”. Med ett spöke. Vi hade den på VHS-kassett på redaktionen på SVT:s ekonominyhetsprogram A-ekonomi, men jag minns inte om vi någonsin använde den för att illustrera de senaste inflationssiffrorna i något TV-inslag.
Det här var efter kronkrisen 1992. Riksbanken hade förlorat kampen om den fasta växelkursen, som var ett sätt att hålla inflationen i schack. De senaste två åren hade den legat runt 10 procent. Riksbanken höjde räntorna allt mer för att försvara den fasta kronkursen, men när det inte ens hjälpte med en styrränta på 500 procent havererade det hela till slut.
Efter det fick Riksbanken ett inflationsmål på två procent. Om inflationen såg ut att bli högre skulle Riksbanken höja räntan. Att den skulle kunna bli lägre än målet fanns inte på kartan.
”Inflationsspöket” är ett gammalt uttryck för hotande inflation. Prishöjningar urholkar människors köpkraft. Lönekraven ökar, vilket genererar nya prisökningar och urholkar exportföretagens konkurrenskraft. Med filmen om inflationsspöket ville Riksbanken förklara, och skrämmas lite.
Då haltade spökhistorien, kan man säga: inflationen fanns i högsta grad på riktigt, spöken gjorde det ju inte.
Nu är det tvärtom. Spöket finns på riktigt. Finansmarknaderna ser det i alla fall och blir rädda. De får långräntor att stiga och börskurser att svaja, efter som högre räntor lätt kan leda till börsfall. Inflationen i sig däremot, den finns inte.
Effekten klingar av efter sommaren
Den har visserligen stigit den senaste tiden, men mycket beror på att man jämför med väldigt låga oljepriser förra året. Den effekten kommer klinga av efter sommaren. I USA räknar centralbanken, enligt kvällens besked, med att inflationen blir 2,4 procent i år och lägre nästa år.
Och i Sverige är inflationstakten bara 1,5 procent, alltså under målet. Riksbanken räknar inte med höjda räntor förrän tidigast 2024.
Den amerikanska tioårsräntan är 1,6 procent. Det är inte mycket historiskt sett. Så vad är problemet, kan man undra.
Ja, till att börja med 1,6 procent nästan en fördubbling sedan årsskiftet. Och det räcker för sätta igång stora rörelser på de globala finansmarknaderna.
Nya pengar skapar rädsla
Men framförallt är det alla nya pengar som skapar rädsla. Förra våren var coronakrisen på väg att bli en finanskris. Det hade varit mycket mer förödande för samhällsekonomin än stängda företag och instängda människor.
Räntorna var redan låga. Så centralbankerna började köpa upp obligationer, för att smörja systemet. De lånar ut till kommuner, företag och bostäder. Här i Sverige har Riksbanken tryckt ut 700 miljarder kronor på det sättet. Men det är ingenting i jämförelse. USA:s centralbank Federal Reserve och Europas, ECB har ökat på sina totala tillgångar med 50 000 miljarder kronor, till 130 000 miljarder. På ett år.
Till det kommer de tusentals miljarder som regeringarna har skickat ut i coronastöd.
Det är ur de här pengahögarna som inflationsspöket har smugit fram. Och det kan sluta hur som helst. Med snabbt stigande inflation. Eller, om centralbankerna drar tillbaka stödet för snabbt, en försenad coronafinanskris.
Eller så blir det som riksbankschefen hoppades på i riksdagen igår: det händer inget särskilt. Man vet inte, för så här mycket pengar har aldrig kommit ut i världsekonomin på så kort tid.