Under tisdagen överlämnade HRW rapporten till Chiles president Sebastián Piñera. Och det är dyster läsning. 11 564 skadade. Minst 220 ögonskador. 26 dödsfall. Över 15 000 gripna. Sexuellt våld mot kvinnliga demonstranter.

Systematiska övergrepp

I rapporten bekräftas demonstranternas anklagelser om att de chilenska säkerhetsstyrkorna begått systematiska övergrepp på de mänskliga rättigheterna sedan gatuprotesterna inleddes den 18 oktober. Demonstrationerna började som en protest mot höjda priser inom kollektivtrafiken men utvecklades snabbt till en bred rörelse mot ekonomisk ojämlikhet och med krav på djupgående reformer.

Protesterna har tvingat president Piñeras konservativa regering till en rad eftergifter: undantagstillståndet drogs tillbaka, satsningar på utsatta grupper i samhället presenterades, regeringen ombildades och Chile ska folkomrösta om en ny grundlag som ersätter den nuvarande konstitutionen från militärdiktaturen.

Arv från militärdiktaturen

Men protesterna avtar inte. Demonstranter fortsätter att samlas dagligen på det symbolladdade torget Plaza Italia. Delar av tunnelbanenätet i huvudstaden Santiago är fortfarande stängt. Och den chilenska fotbollsligan är avbruten. Livet återgår helt enkelt inte till det normala.

President Piñeras största misstag var att förklara krig mot demonstranterna när protesterna började. Han bad sedan om ursäkt men problemet är att det inte bara var retorik. Polisen – Carabineros de Chile – lydde fram till 2011 under försvarsministeriet och genomsyras fortfarande av militarism. I militärgröna uniformer och med bepansrade fordon är polisen redo för strid.

Rapporten från HRW riktar ljuset mot Chiles ömma punkt och stora trauma – arvet från militärdiktaturen under Augusto Pinochet. HRW menar att övergreppen varit så systematiska att den chilenska regeringen snarast måste reformera hela polisväsendet. Nu har president Piñera presenterat en plan för en genomgång av den chilenska polisens rutiner med hjälp från poliskåren i England, Frankrike och Spanien.

Vreden väller fram

I grannlandet Argentina följdes militärdiktaturen av en omtumlande bearbetningsprocess – uppmärksammade rättegångar mot militärer, varje vecka samlas mödrar till försvunna på Plaza de Mayo och skyltar på Buenos Aires gator berättar om de som mördats.

I Chile valde den politiska klassen en annan väg – samförstånd för att inte äventyra en skör demokrati, sopa smärtsamma minnen under mattan, inte vända på för många stenar. Den tysta överenskommelsen gjorde att många strukturer från militärstyret förblev intakta. Samtidigt gav den chilenska modellen politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt som gjorde grannländerna avundsjuka.

Men det var då – nu finns det ingen väg tillbaka. Det är som om decennier av inkapslad vrede väller fram med våldsam kraft. Och ingen vet när eller hur det ska sluta.