Eftersom partierna inte har enats om en person som kan få stöd över ett brett politiskt spektrum var måndagens första omröstning något utav en formalitet, medan det verkliga spelet pågick i kulisserna.
672 av de nästan 1 000 röstande – parlamentariker, senatorer och regionala politiker – lade blanka lappar i de utsmyckade urnor som hade ställts fram i deputeradekammaren i Montecitorio-palatset i Rom.
Flest röster fick den 85-årige och relativt okände domaren Paolo Maddalena, med 36 stycken. Den avgående presidenten Sergio Mattarella fick 16. Någon röstade på den korruptionsanstrukne ex-premiärministern Bettino Craxi, som är död sedan 22 år tillbaka, och några andra på den gamla Lega-bossen Umberto Bossi.
Svart rök, utropades i italienska nyhetsrubriker, vilket anspelar på den signal som ges när katolska kardinaler inte kan enas i valet av en ny påve.
Kallas Draghi in?
Ett namn har hela tiden hållits fram som en favorit, med bevisat stöd från de flesta håll. Problemet är att det är den sittande premiärministern Mario Draghi, som leder den breda samlingsregering som tog över när landet hade gått igenom såväl den första stora pandemivågen som en rad regeringskriser.
Risken om Draghi väljs till president är därför att regeringen i stället faller samman. Det är dock inte ens säkert att han vill ha posten.
I de tre första voteringar som hålls behöver en kandidat få två tredjedelar av rösterna, men i den fjärde räcker det med en enkel majoritet, det vill säga åtminstone hälften.
Votering nummer två kommer att hållas under tisdagen.
En nyckelspelare med begränsad makt
Italiens president har en begränsad men viktig roll i det politiska systemet.
Presidenten avgör vem som ska försöka bilda regering och få stöd för den i parlamentet, på samma sätt som riksdagens talman i Sverige. Till skillnad från talmannen i Sverige får Italiens president också upplösa parlamentet och utllysa nyval. Hen har också rätt att skicka tillbaka nya lagar till parlamentet för omprövning – men bara en gång.
Presidenten kan också stoppa utnämningar av enskilda ministrar. Det inträffade senast 2018 när den avgående presidenten Sergio Mattarella blockerade utnämningen av en finansminister som sagt att det var ett misstag att gå med i EU:s valutaunion EMU. Mattarella motiverade det kontroversiella vetot med att det var hans plikt att skydda författningen och italienarnas ekonomiska intressen.
Den förre premiärministern Silvio Berlusconi råkade också ut för presidentens veto 1994 när han nominerade sin personliga advokat till justitieminister. Det blev nobben, vilket Berlusconi accepterade.
Källor: AFP, AP, The Local Italy