Bilderna på den lille syriske pojkens döda kropp i vattenbrynet fick en hel värld att reagera.
Omedelbart krävdes åtgärder för att hantera flyktingkrisen, inte minst i form av en bättre och mer samordnad migrationspolitik i EU.
Men att enas var inte lätt. Förslagen har i åratal stötts och blötts och mötts av vitt skilda åsikter, framför allt bland medlemsländerna. Först nu tycks det finnas säkra majoriteter för ett klartecken.
– Det här har varit ett maraton. När jag först fick uppdraget var det många som sade att det var omöjligt, konstaterar Ylva Johansson, EU:s inrikeskommissionär, som de senaste åren haft huvudansvaret för att ordna en lösning.
Kompromiss
Resultatet är en kompromiss, där minsta gemensamma nämnare avgjort vad som kunnat accepteras av länder och politiska partier med helt olika infallsvinklar på migration och asyl.
Det kommer att bli tuffare tag vid EU:s yttre gränser – men fortsatt otillåtet att fösa tillbaka folk och fartyg.
Länderna måste hjälpa varandra i krislägen – men utan att någon tvingas ta emot flyktingar som kommit till ett annat EU-land.
Asylsökande ska kunna skickas till "säkra länder" utanför EU – men inte enligt brittisk modell till Rwanda, eller andra länder som de inte har någon koppling till.
Mycket kommer trots allt att fungera som det redan gör, om än mer uppstyrt och likadant över hela EU. Det är fortfarande det land som folk anländer till som i huvudsak ska hantera eventuella asylansökningar.
Stöd och kritik
Stödet för pakten är starkt i EU-parlamentets mittengrupper och hos en klar majoritet av EU-länderna.
Men det finns också gott om kritik. Människorättsorganisationer och partier till vänster oroas över alltför hårda tag när människor ska kontrolleras och hanteras vid EU:s gränser. Ytterhögern vill å andra sidan gå ännu hårdare fram.
Hur det kommer att fungera i verkligheten beror mycket på hur olika EU-länder ser till att reglerna införs och efterlevs.
Fakta: EU:s asyl- och migrationspakt
EU-kommissionärerna Ylva Johansson och Margaritis Schinas lade i september 2020 fram sitt förslag till en asyl- och migrationspakt i EU för en bättre samordnad politik.
Ökat fokus ligger på att tidigare skilja på personer med skyddsskäl och sådana som sannolikt inte kommer att få stanna. Vid krislägen ska medlemsländerna lova att hjälpa varandra – om än inte nödvändigtvis med att ta emot folk, utan även med personal, utrustning eller rena pengar. Större tyngd ska också läggas på att utvisa personer som inte har rätt att vara kvar.
Pakten består av tio olika lagförslag som slutligt ska godkännas av EU-parlamentet under onsdagskvällen. Därefter krävs även ett formellt godkännande från EU:s medlemsländer i ministerrådet. Länderna har sedan två år på sig att införa de nya reglerna och villkoren.
Kronologi: Den långa vägen till pakten
Här är några viktiga datum på vägen mot EU:s asyl- och migrationspakt:
2 september 2015: Tvåårige Alan Kurdi dör sedan en båt med flyktingar havererat utanför Grekland.
4 maj 2016: EU:s dåvarande inrikeskommissionär Dimitris Avramopoulos lägger fram förslag om nya asyl- och flyktingregler.
16 november 2017: EU-parlamentet enas om huvuddragen i Avramopoulos förslag, som bearbetats av svenska ledamoten Cecilia Wikström (L). EU:s medlemsländer lyckas dock aldrig ena sig om sin syn på saken.
23 september 2020: Efter EU-valet 2019 lägger den nya EU-kommissionen omarbetade förslag, nu döpt till EU:s asyl- och migrationspakt.
7 september 2022: Efter tröga inledande förhandlingar lovar kommissionen, parlamentet och ministerrådets närmaste ordförandeländer att sträva efter en uppgörelse om pakten senast i början av 2024.
20 april 2023: EU-parlamentet enas om grunddragen i pakten, där en av huvuddelarna förhandlats av svenska Tomas Tobé (M).
8 juni 2023: EU:s medlemsländer enas om sin syn på förslagen, under Sveriges tid som ordförandeland i ministerrådet.
20 december 2023: Efter kompromissförhandlingar når parlamentet och medlemsländerna en preliminär slutuppgörelse om pakten.
10 april 2024: EU-parlamentet samlas för att definitivt godkänna uppgörelsen.