Det finns omkring 30.000 gatubarn i Marocko, ungdomar ingen vill veta av. Droger och stölder är en stor del av deras vardag.
– När du sniffar lim känner du inte kölden om natten, säger en av 16-åringarna vi möter.
Tanger är en vacker hamnstad i norra Marocko, som länge varit central för världens sjöfart. En klar dag ser du enkelt över Gibraltarsundet till den spanska sidan. Och det är dit många av gatubarnen försöker att ta sig – till Europa.
– Vi vill alla fly den här platsen. I Marocko finns ingen framtid, berättar Achraf för oss.
”Stjäl du inte, kan du heller inte äta”
Flera hjälporganisationer hävdar att det finns 30.000 gatubarn i Marocko och de flesta av dem håller till på kullerstensgatorna i Tanger. Den här tidiga morgonen träffar vi Achraf och hans 3 kamrater på en gata i den gamla delen av Tanger. De sitter tätt tillsammans, sniffar lim och röker hasch.
– Brott begås överallt här och stannar du bara här på gatorna tillräckligt länge, så lär du dig allt, säger Achraf och fortsätter:
– Stjäl du inte, kan du heller inte äta.
Kamraterna har just vaknat efter ännu en natt på gatan.
”Ett fruktansvärt misslyckande”
När Sverige nu förbereder sig för att skicka hem de ensamkommande barn som tagit sig till vårt land, är det ingen som väntar på dem. Det här är barn som ingen bryr sig om. På Marockos gator har de fostrats efter sina egna lagar och normer. Egentligen handlar allt bara om att överleva.
– Att tvings tillbaka hit vore ett fruktansvärt misslyckande för dem som tagit sig så långt som till Sverige. De måste bli tokiga, säger Achraf.
”Inte rädda för någonting”
Kamraterna har inte hört någonting om överenskommelsen mellan Marocko och Sverige. Men det förändrar heller inte deras planer. De ska lyckas ta sig över det där sundet. Kanske genom att gömma sig under en lastbil. Achraf tar några djupa andetag ur påsen med lim, lyfter sitt huvud och säger:
– Vi är inte rädda för någonting. Och där i Europa har ni allt vi saknar. Där kan vi bygga oss en framtid.
Ingen tycks bry sig om de brott de begår för att få mat och heller inte deras drogmissbruk. Men de har lärt sig att överleva – på sina egna villkor.