Jag ringer vårt kontor i Moskva, får klart för mig att en grupp terrorister har attackerat en skola i en liten håla som heter Beslan och troligen håller ett hundratal elever och lärare gisslan.  Ilfart till Petersburgs flygplats, hämta packning och fotograf i Moskva, flyg till Mineralnye Vody där vi hittar en chaufför som kör oss den runt fyra timmar långa sträckan till Beslan.

Över tusen personer sitter som gisslan

Jag är framme en kvart innan sena Rapport. Hinner gå runt och prata lite med folk i stan och inser att gisslandramat är mycket mycket större än vad rysk media rapporterat. Det är inte ett hundratal i gisslan. Det är långt över tusen. Staden och invånarna är fullkomligt paralyserade av chock och förtvivlan.

– Hur kommer det här att sluta, frågar Rapports programledare. Eftersom jag också bevakat gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva två år tidigare är jag ganska säker på min sak.

– Det kommer att sluta i ett blodbad. Jag gissar att det är över om tre dagar, svarar jag.

Tre dagar senare – skjutningen börjar

Tre dagar senare när min fotograf Valilij Zjdanenko och jag trycker i buskarna utanför skolan kommer en kraftig explosion. Vi rusar framåt för att försöka se vad som hänt. Men så börjar skottlossningen, och vi kastar oss i skydd. Tydligen är det lokala medborgargarden som inleder skjutande tillsammans med rysk militär.

Ligger mellan en vägg och en stridsvagn medan kulorna viner

Skottlossningen pågår i nån halvtimme kanske. Sedan blir det tyst. Rysk militär meddelar att terroristerna är dödade och gisslan fritagen. Jag och Vasilij smyger oss försiktigt fram mot skolan, kommer i från varandra – och då utbryter skottlossning igen. Kulorna viner och jag lyckas åla mig in mellan en vägg och en stridsvagn för att ta skydd.

Drar fram min satellittelefon och försöker rapportera om skottlossningen som pågår bara några meter ifrån mig.

En timme senare är det verkligen över. Vi ser chockade på när hundratals bårar med små barn bärs förbi oss. Somliga blödande och skadade, andra redan täckta av vita lakan. Det går liksom inte att ta in.

Förakt för människoliv

Ondska hos terroristerna så bråddjup att den – innan IS brutala terrorism började – inte går att förstå. Inkompetens och föraktet för människoliv hos militären så obegriplig att det hisnar. De gick ju till attack direkt mot den plats där alla i gisslan fanns, som alltså hamnade direkt i skottlinjen.

När vi dagen efter möter invånarna på stadens stora torg är ilskan, sorgen och förtvivlan så stark att jag skäms för att stå där. Det gör fruktansvärt ont. Många hade vädjat till myndigheterna att vänta, att inte attackera terroristerna. Folk runt om mig svimmar och skriker.

150 barn dödade

När de döda räknas blir det konkret: Tre hundra trettioåtta döda. Ett hundra femtiofem av dem var barn. Hur många som dödades av terroristerna och hur många som dödades av de ryska styrkorna vet ingen.

Men en av skolans lärare som satt gisslan sa till mig senare:

– För makthavarna i Kreml är vi bara kanonmat.

Beslan går inte att glömma.