De flyter fram som bålgetingar, motorcyklarna i Kigali. ”Moto-taxi” är sättet att färdas på i Rwandas huvudstad. Snabbt, smidigt och smart. Lauren Richardsons långa, flätade hår fladdrar ut från under hjälmen och ner över fiollådan på ryggen.

– När jag först kom hit från Chicago lämnade jag violinen hemma. Jag trodde inte att jag skulle få användning av den. Nu använder jag den hela tiden.

Ungefär som i USA

Lauren spelar numera i en symfoniorkester i Kigali och dessutom undervisar hon i fiol och dans för nybörjare. Hon har som så många andra unga svarta amerikaner upptäckt att det finns ganska många platser numera i Afrika där man kan leva ett liv ungefär som i USA men ändå med några avgörande skillnader. Lauren nämner två direkt: rasismen och våldet.

– Om jag får barn vill jag hellre se dem växa upp här än i Chicago. Folk fattar inte alltid, men det är säkrare här. Och fördomarna, rasismen i Amerika… det är otroligt vad det betyder att alla ser ut som du. Dom skillnader som finns syns inte, dom finns på insidan. Det är så skönt.

Definitivt ett alternativ

Samtidigt på andra sidan klotet, i New York, sitter Ashleigh Lawrence-Sanders i National Public Librarys läsesal på Manhattan och skriver på sin doktorsavhandling i afro-amerikansk historia. Hon skriver om afroamerikaners roll i det amerikanska inbördeskriget. Men hon lever både i historien och i nuet och funderar på hur framtiden ska bli. För henne är en flytt till Afrika definitivt ett alternativ.

– Det blir alltmer utmattande för svarta amerikaner att leva i USA. Blaxit är ett alternativ särskilt efter Trump och hans retorik…

Skämt blev allvar

Blaxit är ett uttryck som myntades av en läkare i Chicago förra sommaren, som ett skämtsamt svar på Brexit. Ulysses Burley hette läkaren som gjorde en lista på vad USA skulle förlora i framsteg och talang om landets afroamerikanska minoritet bara packade ihop och lämnade landet.

Men den skämtsamma debatten som först följde har fått en allvarligare ton efter Trumps valseger: hans många svårsmälta uttalanden, skolskjutningar och upplopp med rasistiska högerextrema grupper inblandade har gjort att många på allvar tänker över vilka alternativ som finns till ett liv i Amerika.  

”Klockan vrids tillbaka”

Hemma hos Ashleigh, hennes man Zac och lilla fyra-åriga Corinne fortsätter samtalet om stämningarna i USA och hur en framtid för deras lilla familj kan se ut. Zac är advokat och vit, hans klienter är invandrare som hotas av utvisning, och han ser hatet växa med den nuvarande politiken. Han säger sig vara rasande över utvecklingen.

– Efter alla år av framsteg för medborgerliga rättigheter, för kvinnors rättigheter, så lever vi nu i en bister verklighet där klockan vrids tillbaka, säger han. Allt detta gör ett liv nån annanstans allt mer attraktivt. 

Kämpa i underläge

Tillbaka i Rwanda och den lilla men välorganiserade och otroligt rena huvudstaden Kigali. 

På ett modernt gym i Kigali leder juristen Jeannetta Craigwell-Graham ett hårt träningspass tillsammans med maken Dennis Dybdal från Danmark. De träffades i Rwanda och driver gymmet tillsammans. Jeannetta hade en karriär på en advokatbyrå i New York men tröttnade på, som hon beskriver verkligheten i USA, ”att alltid kämpa i ett underläge”. 

– Det är intressant vad det gör med dig när alla andra ser ut som du. Du känner dig starkare i en massa situationer, inte minst när du ska prata med nån som befinner sig ovanför dig i hierarkin. Underläget minskar. 

Jämlik verklighet

Hon och många med henne lämnar inte Amerika av romantiska skäl i någon slags jakt på rötterna. Här handlar jakten om att hitta en mer jämlik verklighet. Om att platser i Afrika har utvecklats så mycket att livet där inte behöver skilja sig så enormt från livet i västvärlden, trots att till exempel Rwanda fortfarande är ett fattigt och mycket tätbefolkat land.

Jeannetta, Lauren med flera ser i stället möjligheter i ett land som växer, som fungerar, som behöver utbildade människor, välkomnar entreprenörer och investerare och som tycks ha det allmännas bästa för ögonen.

Folkmord skuggar

Det lilla östafrikanska landet Rwanda brukar antingen beskrivas som en framgångssaga eller en förtryckarstat. Kanske aspirerar man här på att bli ett Afrikas Singapore: Ett modernt, ansvarstagande men också auktoritärt service-samhälle där medborgarnas basbehov är väl tillgodosedda men yttrandefriheten och därmed rättsstaten är starkt begränsad.

Folkmordet 1994, där 70 procent av landets tutsibefolkning dödades, kastar fortfarande sin skugga över landet. President Paul Kagame, som är omåttligt populär, personifierar fortfarande slutet på folkmordet och den försoning som landet brottats med sedan dess. Kagames regim har också lyckats upprätthålla en god ekonomisk tillväxt parat med allmän sjukförsäkring, låg korruption, ökad jämlikhet mellan män och kvinnor (över 60 procent av ledamöterna i parlamentet är kvinnor).

Snabb utveckling

Samtidigt satsar fattiga Rwanda på snabb teknisk utveckling med 4G, förnyelsebar energi och utbyggd kollektivtrafik, där taxi-motos med GPS och kontantfritt betalningssystem är senaste exemplet. 

När jag frågar om till exempel bristen på yttrandefrihet i Rwanda säger Dennis:

– Det avgörande för människor här är säkerhet, med tanke på vad som hänt, sen handlar det om mat, sjukvård, utbildning. Att säga vad man vill är inte det viktigaste. Vi måste stötta det faktum att utvecklingen går framåt och att 80 procent fått det bättre. 

Människor värderas högre

Och Jeannetta som kommer från en amerikansk verklighet tillägger: 

– Det finns ingen ursäkt för USA att inte garantera grundläggande rättigheter som sjukvård och utbildning. Och nu river dom upp Obamacare…

– Det är egentligen ironiskt att se hur ett fattigt land kan tillfredsställa de basbehoven, fast man är så fattiga. Det säger något om samhällets värderingar. Jag tror att mänskliga värden är högre värderade här än i USA.

Se Korrespondenternas avsnitt: Blaxit – drömmen om Afrika här