Över 42 600 människor har ”gillat” hennes inlägg på Facebook och bidragit till att historien fått spridning.
”Det är för många känslor. Det är för många tankar. Jag är rädd. Jag reagerar på minsta ljud. Jag vill nu skriva om vad som skedde på Utöya”, inleder hon sitt inlägg från lördag morgon, dagen efter dåden.
Ger en känsla av trygghet
Hon berättar att de just har haft krismöte i huvudbyggnaden på ön efter det som skett i Oslo. Många är oroliga. Samtidigt är de glada över att de är på en ö, det ger en känsla av trygghet.
”Ingen visste att helvetet skulle bryta ut hos oss också”, skriver hon.
Hon beskriver paniken, flykten genom ett fönster från huvudbyggnaden, hur hon trillar, blir hjälpt, hjälper någon annan, hur de springer, hur hon ringer sin mamma, messar pappa och vänner, uppdaterar på Facebook och Twitter, ber, ber och ber, och hur hon till slut överlägger med sig själv – nere vid vattnet där hon krupit ihop med sina vänner – när mördaren kommer närmare: ska hon fly igen genom att simma, eller ligga kvar och låtsas vara död?
Hon bestämmer sig för att ligga kvar.
”Jag är från polisen”
”En man kom. 'Jag är från polisen'. Jag blev liggande. Någon skrek att han måste bevisa det. Jag minns inte vem som sade vad, men mördaren började skjuta. Han sköt runt mig. Jag blev liggande. Jag tänkte. . . nu dör jag.”
Hon ligger kvar, ligger på benen på en annan tjej, har två andra personer ovanpå sig. Hon känner hur telefonen ringer men ligger kvar, stilla, i över en timme. Till slut vågar hon resa på sig.
”Jag hade legat på ett lik. Två lik låg på mig.”
Hon fortsätter berätta om hur hon simmar iväg och så småningom blir upplockad av en båt och kommer i säkerhet.
På nätet lever hennes berättelse vidare. Kommentarerna kommer från Norge, Sverige, Storbritannien och andra länder.
Bloggposten finns på den här länken.
TT