– Sitt ner, sitt ner! 

Män med träkäppar slår i luften för att lugna en upprörd folkmassa med hundratals människor i ett av alla provisoriska läger utanför Cox´s Bazar, bara kilometer från gränsen till Burma. En lastbil fylld med nödhjälp står i leran.

För att få en av de små vita säckarna måste man först ha fått en vit kupong. Men utdelningen är lite hipp som happ, och barnen som inte fått någon lapp gråter och vädjar om hjälp.

– Snälla, vi har ingen mat!

Sist i kön till maten

Aziza är nio år och står sist i den långa kön med en av de åtråvärda pappersbitarna i handen. Hon ler och erkänner.

– Jag vet inte vad man får för den här kupongen.

Det kan nu kvitta, vad som helst är oftast bättre än inget. De flesta rohingyas här har ingenting av värde med sig, många har bara det de står och går i.

Pengar och värdesaker har gått åt för att ta sig ut ur Burma och över gränsen till grannlandet Bangladesh.

LÄS MER: Aung San Suu Kyi bryter tystnaden om flyktingarna

Vi får en skymt i en säckarna – där finns 1 kilo potatis och 1 kilo linser, och 3 kilo ris. Hjälpen är från lokala privatpersoner i Bangladesh och är nödvändig, men den räcker förstås inte på långa vägar.

Vi är bara ett stenkast från ett av två officiella och överfulla FN-läger, men de rymmer bara en tiondel av alla flyktingar – och vi ser inte skymten av nån mer FN-hjälp.

LÄS MER: Burma-expert om Aung San Suu Kyis tal: ”Bara tomma ord”

Tvingades lämna de döda

Här finns bara tusentals flyktingar, traumatiserade av skadade och döda de tvingats lämna bakom sig.

– De sköt ihjäl folk och alla husen brändes ner. Det finns ingenting kvar, Allt är förstört, det finns inga byar där längre, säger Ambya Khadon.

Hon flydde för sitt liv från hembyn Kjuemong/Kyemaung. Ambya Khatoon och sonen kom igår och hade tur som fick lite mat i dag. Som ensam kvinna är hon väldigt utsatt nu.

Men det är dotterns öde som plågar henne mest. Lever hon ens?

– Jag har en dotter som är i den där flickans ålder, men hon är fortfarande försvunnen , säger Ambya Khadon och rösten bryts.

– Jag tror att hon är död nu. Jag tror det, viskar hon.

En kamp mot översvämningar

Det är en kamp på liv och död i lägret nu – och som om inte det vore nog – en kamp mot ständiga regn, lera och översvämningar.

För många flyende rohingyas är det som händer i Burma nu dessutom fortfarande svårt att ta in.

Mohammed Rofiqe från Kwinchaung tvingades lämna butiken han äger och är rädd att allt är borta nu.

Han har några gamla dokument med sig. Det är papper ända från 60-talet, när rohingyas inte var statslösa utan kunde få medborgarskap i Burma.

Han håller upp ett tummat foto och ett dokument som visar att hans pappa tjänstgjorde i 18 år i burmesiska armén. Nu är familjen inte välkommen längre.

– Trots att jag är son till en militär, så tvingas jag fly från mitt eget land, säger han och börjar gråta.

Han skakar på huvudet och undrar:

– Vart i all världen ska vi ta vägen nu?

LÄS MER/ TV: Rohingya – ett av världens mest förföljda folk

LÄS MER/ TV: Aung San Suu Kyi – från frihetshjälte till hårt kritiserad