– Det här är ett ställe där vi ungdomar kan träffas för att må bättre, för att vara tillsammans, säger Paolo Giachini.
Paolo har tillbringat nästan varje vaken timme sedan jordbävningen här på den provisoriska fritidsgården. Han hamrar och fixar medan han pratar med oss. Att hålla sig sysselsatt och inte vara ensam håller den värsta sorgen och ångesten borta.
– Det här stället betyder att vi lever. Vi vill börja om. Vi vill hjälpa varandra, vara tillsammans och övervinna denna svåra stund, säger han.
Kevin Bizzoni sitter och plinkar på ”Nothing else matters” på gitarr. Det är svårt med den bandagerade handen.
– För att fly när huset skakade fick jag kasta mig ut från ett fönster. Jag skar upp handen på glas, men de har sytt ihop mig och nu mår jag bra. Hellre handen än livet, säger han.
”Amatrice kommer att återuppstå”
Han trivs också här. En plats att få tiden att gå, spela spel, prata med vännerna.
– Här får jag lite lättnad. Att våga tänka att livet fortfarande finns, att det kan fortsätta. Om vi håller ihop. Annars klarar vi inte att dra upp oss igen, säger han.
Alla Amatrice-bor känner någon som dött. Över 230 människor härifrån fick sätta livet till, i en by på mindre än 3000.
På riksnivå pågår en diskussion om byggfusk. Åklagarna i Rieti och Ascoli har inlett utredningar kring hur de gamla husen restaurerats. Den diskussionen känns avlägsen här på fritidsgården.
– Amatrice är en gammal historisk by. Att göra den helt säker var ett jobb som skulle ha gjorts, men kanske inte var helt lätt. Nu har det gått som det gick, det är onödigt att tänka på vad man kunde gjort och inte. Det är en cykel, allt ska förr eller senare dö. Amatrice har dött, men kommer att återuppstå, säger Erica Tiliesi.
”Hösten osäker”
Hon pluggar på universitetet i Aquila och vet vad hon ska göra i höst. För många av de andra är det högst osäkert. Kevin skulle ha börjat sista året på gymnasiet här i Amatrice. Om mindre än två veckor, den 12 september, börjar höstterminen i Italien.
– De kanske kommer skicka oss till Rieti, vi vet ingenting ännu. Kanske bygger de skolbaracker, man vet inte, säger han.
Ingen av dem vi pratar med har fäst någon vidare tanke vid som ska hända härnäst. Hittills har det bara handlat om att uthärda sorgen.
Ikväll vill de alla gå på den stora begravningsceremonin i byn. Får inte alla plats har de fått löften om att det ska sättas upp storbildsskärmar. Sen kanske det finns någon möjlighet att blicka framåt.
– Vi är tacksamma för allt stöd från hela Italien och världen. Jag hoppas att ni inte lämnar oss nu när nyheten inte är färsk längre. Vi behöver hjälp med återuppbyggnaden, säger Erica.