Det är nästan omöjligt att sätta fingret på Detroit. Sällan visar sig klasskillnader så tydligt som här. Att köra omkring i det forna industriundret är en konstant resa mellan hopp och förtvivlan, mellan destruktivitet och kreativitet.

Vinden bär med sig en svag doft av brandrök. Men solen skiner, löven på träden är röda och gula och luften är frisk. Jag undrar hur långt jag ska våga promenera i villaområdet här i västra Detroit. Jag förstår att doften kommer från ännu ett hus som har bränts ner. Kanske i natt.

Jag förundras eftersom jag aldrig har sett något liknande. Hus efter hus har övergivits. Vissa har bränts ner för länge sedan, andra står kvar och minner om en svunnen tid. Vid några enstaka hus står en bil parkerad på uppfarten. Här har någon lyckats trotsa oddsen. Efter en stund sätter jag mig i bilen igen, låser från insidan och kör vidare till den övergivna katolska kyrkan St. Agnes church.

”Visa en rättvis bild”

Utanför den forna prästbostaden möter jag Ernest Moore och Tami Ross. Kvällen innan har en dokumentär om Detroits katastrofala rykte, inte minst i samband med konkursen, visats på tv.

– Visst det är illa, men det finns faktiskt det som är bra också. Snälla, visa en rättvis bild av Detroit, säger Ernest.

Och så säger många jag möter. Vissa av dem vädjar till mig att inte fastna i det som de kallar ”ruinporr”, turister som enbart kommer till Detroit för att besöka och fotografera förfallna fabriker och bostadshus.

Den amerikanska drömmen

Det är svårt att förstå. Men Detroit var på 1920-talet en av de rikaste städerna i världen. Det var här Henry Ford började massproducera bilar på löpande band. Här fanns jobben, framtiden, och möjligheter även för svarta amerikaner som vallfärdade hit från södern. Bilarbetarnas löner var högre än andra arbetares, vilket gjorde det möjligt att köpa både hus och bil.

 ”De tre stora”, Ford, General Motors och Chrysler möjliggjorde den amerikanska drömmen för hundratusentals människor. Ett bättre liv, frihet och modernitet. Men det var då. Innan raskravaller, massarbetslöshet och konkurs.

”Vi ger aldrig upp”

En förmiddag besöker jag Detroit Rescue Mission Ministries, en organisation som hjälper hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka. Här kan den utsatte få ett mål mat, en sängplats och hjälp att komma ur missbruk. Jag serverar lunch. Varmkorv med pommes frites och chili.

Männen står på kö för ett mål mat. Flera saknar tänder. Här är de som drog en nitlott i livets lotteri. Flera frågar vem jag är och vad jag gör där. De förvånas över att någon frivilligt väljer att komma till Detroit. När jag möter föreståndaren Dwayne Tabb berättar han om problemen han möter.

–Arbetslösheten är grunden till många av de problem vi ser här. Men det är inte omöjligt för människor att ordna upp sitt liv. Inte ens i Detroit, säger han.

Dwayne Tabb berättar om sin egen livsresa. Från att ha missbrukat crack under 20 år fick han slutligen hjälp. Idag är han gift och har barn. Hjälpen han fick kom från hans nuvarande arbetsgivare.

–Vi ger aldrig upp, säger han till mig samtidigt som volontärer diskar och börjar laga kvällsmålet.

Hur blev det så här?

Tankarna snurrar när jag fortsätter köra runt i min hyrbil. Det är faktiskt riktigt illa. Hur ska man hitta något positivt här? Hur kunde det gå såhär långt? På 1950-talet nådde Detroit sin befokningstopp. Två miljoner människor bodde i staden. Idag är de drygt 700.000.

Arbetslösheten ligger på omkring 20 procent och närmare 40 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Tusentals bostadshus har övergivits och stora industrikomplex förfaller. Varför blev det så? Vem ska man skylla på?

Negativ spiral

Experter pekar på flera faktorer. En sådan är ironiskt nog ”den amerikanska drömmen”. Högkonjunktur och högre löner efter kriget gjorde att allt fler hade råd att köpa bil och därmed gick flyttlassen till de nyetablerade förorterna. Resultatet blev en påtaglig segregation och en urholkad skattebas.

När Detroit 1967 drabbades av de värsta raskravallerna i USA:s historia skyndades utflyttningen på. Kvar i staden blev den fattiga svarta befolkningen, som de kommande årtiondena skulle komma att drabbas än hårdare. 1970-talet bjöd på både oljekris och global konkurrens från framförallt Japan, vilket gjorde att de stora biltillverkarna tvingades stänga fabriker och sparka arbetare. En skyhög arbetslöshet kom på besök för att stanna. Länge.

”Ruinporr”

Jag är bjuden på födelsedagsbrunch hos ett gäng Detroitbor. De känner inte mig och jag känner inte dem. Jag hinner inte mer än innanför dörren innan jag bombarderas med frågor om varför jag valt att komma till Detroit. För det är väl inte ”ruinporren” jag vill åt, undrar de och suckar. Jo, till viss del måste jag tillstå. Några dagar tidigare har jag besökt flera nedlagda bilfabriker, bland annat The Packard Plant.

Det finns nämligen något oerhört fascinerande med dessa enorma komplex som numera är hemvist åt fotograferande turister, grafittimålare, herrelösa hundar och skrottjuvar. Här ser man den globaliserade marknadens negativa effekter i vitögat. Röster från tiotusentals arbetare viskar i väggarna om drömmar som besannats och grusats. Och om en nationell stolthet som förvandlats till skam.

Positiva signaler

Hur gör man då för att undvika att ett sjunkande skepp hamnar ända nere på bottnen? Mina nyfunna vänner ägnar en stor del av vår brunch till att ge mig exempel på en positiv trend. Konstscenen blomstrar, säger de stolt. I flera övergivna industribyggnader finns nu livskraftiga konstnärskollektiv. Musikscenen finns också där. Inte lika stor som på Motowns tid, men ändå.

Och att odla grönsaker på de många tomma ytorna i staden, så kallad ”urban farming”, har startat en trend där allt fler vill ha närodlat och organisk mat. Allt fler unga, välutbildade karriärister flyttar också in till Detroits citykärna, som fått ett rejält ansiktslyft de senaste åren. Ja, ni läste rätt. Folk flyttar faktiskt in till Detroit igen. Hittills är de alldeles för få. Men det är ett positivt tecken, hävdar mina Detroitvänner.

Fokusera på det positiva

Så vad ser man då i horisonten om man försöker lyfta blicken? Under min första dag i Detroit blir jag intervjuad av ett tv-team. De vill veta vad jag som utländsk turist tycker om Detroit.

– Både och, säger jag och tänker att jag ska fokusera på det som faktiskt är bra.

– Jag blev positivt överraskad av hur fin citykärnan är, säger jag till reportern.

Och jag tror att det är just det som krävs i Detroit. Fokusera på och odla de kvaliteter man redan har. För de finns där, oavsett vad ryktet säger. Här finns förutom en pulserande undergroundkultur också en välkomnande vänlighet, ett uppfriskande nytänkande samt ett rikt stycke amerikansk historia. I motvind lyfter draken, sägs det. Låt oss alla hålla tummarna för att så blir fallet i Detroit.