Som många andra splittrades familjen Sommerlath under andra världskrigets sista år. Pappa Walther drev en fabrik i Berlin medan mamma Alice och barnen Walther, Jörg och Silvia bodde i det lugnare Heidelberg.

Äldste sonen Ralf hade evakuerats 1940, som tioåring, med hela sin skola – först till Österrike, sedan till Tjeckoslovakien och till slut till Danmark. Där fortsatte skolarbetet som vanligt medan kriget pågick. Med brev och telefonsamtal höll han sporadiskt kontakt med familjen.

Militärtjänst i tre veckor

I krigets slutskede våren 1945 fick alla elever uniformer och vapenutbildning, och fick gå vakt utanför skolan.

– Hade kriget varat längre hade vi skickats till fronten, berättar Ralf Sommerlath för första gången i en intervju, för SVT Nyheter.

Under krigets sista månader fungerade inte kommunikationerna mellan Danmark och Heidelberg längre. 15-årige Ralf hade inte träffat familjen på fem år. Han hade hemlängtan, men visste inte om föräldrarna och syskonen fortfarande levde.

Men han kom ihåg att hans pappa en gång sagt: Om vi kommer ifrån varandra så ta dig till din mor i Heidelberg.

Rymde från skolan

När den tyska kapitulationen kom 7 maj 1945 bestämde sig Ralf och hans klasskamrat Siegfried Taufer för att rymma från skolan och ta sig hem till sina familjer. Båda hade dubbla medborgarskap. Ralf var född i Brasilien och Siegfried hade argentinskt ursprung.

En ljummen natt gav de sig iväg. De hittade en trampbåt. För att inte upptäckas sov de på dagarna och trampade försiktigt längs kusten på natten.

– Vi var glada när vi hittade musslor som vi kunde äta. Vi gjorde upp eld och kokade dem i havsvatten för att få något i oss, minns Ralf Sommerlath.

Efter två dygn upptäcktes de två 15-åringarna av danska motståndsmän och fördes till ett interneringsläger i Haderslev på södra Jylland. Där fick de arbeta med att desarmera granater, tillsammans med krigsfångar från Östeuropa.

Av en tillfällighet upptäckte den danske stadskommendanten, general Have, de unga pojkarna. Han såg till att de slapp det farliga jobbet och inkvarterade dem hos familjen Gulbrandsen i tre månader tills en transport kunde organiseras.

– Det var en underbar familj. Jag var vansinnigt förälskad i dottern i familjen, berättar Ralf som åkte dit och besökte dem långt senare.

Läger för sydamerikaner

General Have berättade för Ralf och Siegfried att det fanns ett läger i Kevelaer, nära Köln, där sydamerikaner i exil befann sig, i väntan på att kunna återvända hem.

Ungdomarna begav sig dit, blev registrerade och fick så kallade ”Displaced-Person-Ausweis” som skulle underlätta hemfärden. Det blev Ralfs första äventyrliga färd genom det sönderbombade Tyskland.

Han gav sig av i riktning mot Heidelberg där han hoppades på att återförenas med familjen. Det var ingen lätt resa. Han gick till fots delar av de dryga 30 milen, ibland fick han lift med amerikanska soldater.

Hittade adressen

Ralf förstod att han kommit rätt i Heidelberg när han såg den brasilianska flaggan vaja utanför porten på Dantestrasse 28.

Men skulle alla vara där? Vad hade hänt sedan sist?

Familjen hade sedan länge en speciell visselsignal. Det visade sig att den fungerade. En efter en kom de springande emot honom. Föräldrarna, bröderna Walther och Jörg. Lillasyster Silvia såg han för första gången.

– Hon var en jättesöt liten flicka. I det ögonblicket var vi en mycket lycklig familj, berättar Ralf.

Men det var svårt att hitta försörjning, fabriken i Berlin var förstörd. De ville bort från Tyskland, till Brasilien där mamma Alice hade sin stora släkt. Eftersom Brasilien stått på de allierades sida i kriget var situationen komplicerad.

Ralf berättade om lägret i Kevelaer där latinamerikanska medborgare samlats i väntan på att få återvända till sina hemländer. Familjen bestämde sig för att bryta upp från Heidelberg och ta sig till uppsamlingsplatsen som låg i den brittiska zonen.

De bodde först på madrasser i en stor sal i en gammal fabrikslokal, men flyttades senare till Betburg-Hau där de kunde bo alla sex tillsammans i ett rum i ett övergivet mentalsjukhus.

– Vi var många familjer och alla väntade där på utresa. Vi fick amerikanska ”care-paket”, matpaket från flyktingorganisationen. Men britterna ville inte släppa oss. De misstänkte att det fanns nazister bland flyktingarna, och det fanns det säkert också, berättar Ralf.

Förhörda av britterna

Flyktingarna utsattes för dagliga förhör. Ingenting hände, det gick månader av hopplös väntan. De försökte telegrafera Brasiliens ambassad i Berlin men britterna blockerade all trafik.

Den enda utvägen var att skicka en delegation till Berlin för att slå larm om de 700 latinamerikanska medborgare som satt fast i Tyskland.

Ralf Sommerlath anmälde sig som frivillig tillsammans med två jämnåriga.

Det blev den andra dramatiska resan förbi den sovjetiska sektorn, tvärs genom landet. En resa som nästan skulle kosta dem livet.

De gömde sig under järnvägsvagnar och mutade sig fram med sina matpaket.

Men vid gränsen till Berlin upptäcktes de av sovjetiska soldater.

– Vi sprang så fort vi kunde till en skog, men de hann upp oss och slog oss med gevärskolvarna. Vi skiljdes åt och slängdes i en källare.

Ralf berättar med låg röst att han hörde kvinnor skrika någonstans i närheten.

Skenavrättning

När han hämtades upp ur källaren tillsammans med andra fångar frågade Ralf var hans vänner var.

– Kameraden tot, blev svaret.

Efter beskedet om att vännerna dödats ställdes Ralf och nio andra medfångar med ansiktena mot en vägg. Någon satte på dem ögonbindlar. Order gavs, vapen osäkrades.

– De ställde upp sig bakom oss. Vi väntade på den slutliga ordern. Men i stället för att skjuta oss började soldaterna skratta. De tog bort ögonbindlarna och kramade om oss. Sedan tvingades vi att dricka vodka och dansa – och släpptes fria!

De hade svårt att ta in att de blivit utsatta för en brutal skenavrättning. Omtumlad av chocken fortsatte Ralf mot Berlin.

Han nådde fram till den brasilianska beskickningen i Wannsee och kunde där lämna över en fuktig lista med namn på de familjer som väntade i lägret. Listan hade han haft gömd i stövlarna.

Ralf firades som en hjälte när han återvände till familjen och flyktingarna i lägret i Betburg-Hau. Efter en vecka kom en brasiliansk konsul och registrerade alla.

Tre veckors båtresa

En månad senare anlände det efterlängtade brasilianska fartyget Santarém. Den långa väntan var över och båten kunde kasta loss från Hamburg med de 700 passagerarna ombord. Treåriga Silvia Sommerlath var en av dem.

– Det var ett trupptransportfartyg men vi lyckades få en hytt. Det tog tre veckor till Rio, och sedan vidare söderut till Santos där min mammas stora familj stod på kajen och välkomnade oss.

– Där började vårt liv, säger Ralf Sommerlath.

Händelsen dokumenterades av de brasilianska tidningen ”Diario Carioca“, den 2 mars 1947.

Efter många år i Brasilien återvände Ralf de Toledo Sommerlath till Tyskland och Belgien där han levt större delen av sitt liv med fru Charlotte och barn. Han fyller 90 år i november, spelar fortfarande tennis och åker skidor.

När Ralf fyllde 80 år var hela familjen samlad för att fira hans födelsedag. Även lillasyster, drottning Silvia, var där.

Hon berättar vid ett möte med SVT Nyheter på slottet:

– Jag märkte att min bror gärna ville att jag skulle säga några ord till honom på födelsedagsfesten. Men jag sa: Jag ska inte tala till dig, jag ska vända mig till dina barn och barnbarn.

Drottningen märkte att brodern blev väldigt förvånad och överraskad.

– Och han ville egentligen stoppa mig då jag frågade om de visste vilken hjälte han varit, om de hört talas om vad han gjort för att rädda familjen efter kriget. Ingen visste. Han hade inte berättat för någon.

Men varför hade han inte berättat?

Efter en stunds eftertanke svarar drottningen:

– Det var nog för tufft för honom.

Hur reagerade familjen när drottningen berättade hela historien?

– Alla grät.

Ralf slår bort frågan om händelserna varit traumatiska. Han har haft ett bra liv. Han har äntligen skrivit ned sina minnen och skänkt ett exemplar av berättelsen till alla sina barn och barnbarn.

Han har länge funderat på att åka tillbaka till Danmark och besöka skolan som han rymde ifrån som 15-åring, en majdag 1945.

– Ja, det vill jag faktiskt göra nu, säger Ralf Sommerlath.