Vi är på väg mot vad som brukar kallas världens hårdast bevakade gränslinje.
Utanför det som kallas DMZ, den demilitariserade zonen, blir vi upphämtade av en svensk militär, överstelöjtnant Per Sandgren.
Det är Förenta Nationernas regler som gäller här och för att få komma till den svenska styrkan har vi ansökt om och fått särskilt tillstånd.
Vi kör någon kilometer. Sandgren guidar förbi militärförläggningar, amerikanska och sydkoreanska innan vi når fram till Panmunjom.
Det är som en rest av det kalla kriget. För just här och bara här står de nord- och sydkoreanska soldaterna öga mot öga. Och just nu gör de det i ett läge av upprepade krigshot från regimen i Pyongyang.
Vi besöker Conference Room. En dörr in från syd, en från nord. En FN-flagga på det avlånga bordet som är gränsen mellan länderna. Här hölls generalsmöten fram till 1995.
Inget fredsavtal
Men inte längre. De möten som hålls i konferensrummet nu för tiden, sådana förekommer ibland, de handlar om praktiska saker på lägre nivå. Men just nu är relationerna ovanligt frysta.
Den direktlinje per telefon som använts parterna emellan vid Panmunjom, den är död. Eller rättare sagt – nordkoreanerna svarar inte längre. Besked från syd till den andra sidan ropas över med hjälp av megafon.
Det var den 27 juli 1953 som Koreakriget var till ända. De döda räknades i miljoner när de stridande parterna undertecknade ett avtal, inte om fred men om vapenstillestånd.
Snart sextio år senare finns fortfarande inget fredsavtal. Och ingen vapenvila heller, åtminstone inte enligt Nordkorea som nu hävdar att man inte längre respekterar avtalet.
– Det är svårt att begripa den nordkoreanska retoriken, säger överstelöjtnant Sandgren, som dock inte tror att några våldsamheter kommer att bryta ut.
Alltsedan krigsslutet på femtiotalet deltar Sverige i övervakningen av vapenvilan. Men den svenska styrkan har krympt med åren och består idag av endast fem personer inhysta i faluröda baracker, temporära sades det när de byggdes efter krigsslutet och likväl står de där än idag.
”Kan bli okontrollerbar”
I sitt dagliga övervakningsarbete märker Per Sandgren att de sydkoreanska soldaterna vid gränsen inte är opåverkade av Nordkoreas hot och höjda tonläge.
– När man träffar soldaterna ser man att de är utsatta för större tryck med långa dagar och mycket bevakning.
– Och dessutom finns här fler artilleriförband och fler stridsvagnsförband än vanligt, säger Per Sandgren.
– Sydkoreanerna tar definitivt hoten på allvar.
Men hur farligt är egentligen läget?
Är det här bara ett ordkrig eller finns det risk för verklig konfrontation?
– Den stora risken i det här upptrissade läget är enskilda soldater som står och tittar på varandra under långa pass med sina vapen.
– De står där på natten, kanske missuppfattar en situation och väljer fel avgörande. Det tror jag är en stor risk.
– Och om något sådant skulle hända tror jag att situationen lätt kan bli okontrollerbar.
Vi har nittio minuter på oss enligt tillståndet från FN. Tiden går fort och vi säger adjö till överstelöjtnant Sandgren. Besöket vid Panmunjom är över för vår del.
Men spänningen mellan de båda länderna på Koreahalvön den är fortsatt hög.