Långt därute till havs skymtar några gravstenar. De ligger numera under vatten, och människor vi träffar berättar hur skelettdelar hamnat i vatten där stormen tagit sig in över land.
De små kyrkogårdarna låg tidigare högt uppe på land, men i takt med att havet stiger och kusten sjunker så försvinner Louisianas kust ut i havet. Louisiana förlorar motsvarande en fotbollsplan mark i timmen, så snabbt går det.
Elva kyrkogårdar borta
På en annan liten kyrkogård i samhället Leeville träffar vi Windell Curole. Han och hans bror har hällt cement kring alla gravstenarna. På det viset undviker de i alla fall risken att kistorna bryts upp när nästa storm tar sig in över land, eftersom kyrkogården numera bara ligger några meter från vattenlinjen.
Men Windell Curole, som knäböjer vid sin farfars fars grav, är bedrövad över utvecklingen.
– Vi har förlorat sju av elva kyrkogårdar här i Leeville och vi förlorar vår historia.
Samhälle på väg att försvinna
Och det är inte bara gravarna som försvinner ut i havet. Hela kustsamhället Leeville kommer snart att vara borta. Många hus har försvunnit, och nu finns det en bensinstation och några butiker kvar.
I en av dem arbetar Seraine Gespard. Hon föddes i Leeville, men tvingades flytta då stormen Katrina tog hennes hem för tio år sedan. Nu har hon flyttat fem mil inåt land, och bor i ett hus bakom de nybyggda skyddsvallarna.
– Här låg mitt hus, säger hon och pekar, och här brukade jag parkera min bil. Havet bryter in bland de öar av gräs som finns kvar.
Serain Gespard sörjer att Leeville och den livsstil som fanns i samhället nu är på väg att försvinna.
– Vi hade en livsstil här som i dag anses vara det som ger livskvalitet. Vi bodde vid havet, vi fiskade varje dag, vi hade apelsinlunder, odlade vattenmeloner och hade majsodlingar.
”Jag vill gråta”
I dag har apelsinträden förstörts av saltvattnet och det går inte längre att odla någonting. Seraine jobbar kvar på den lokala lanthandeln som säljer alltifrån fiskespön till ketchup och där det finns skyltar där det står: ”Bevare oss för idioterna, men gevär är det inget fel på”.
Alla verkar känna alla och de som fortfarande fiskar kommer in och köper en Po-Boy, den typiska snabbmaten här i Louisiana som består av friterade skaldjur med cajunsås i korvbröd, innan de åker till havs.
Och Seraine Gespard säger att hon vill gråta när hon ser hur havet tar allt mer av samhället.
– En dag kommer mina barnbarn komma till kusten och peka ut över havet och säga att: ”här föddes min mormor”. Och jag undrar om någon kommer att tro dem. Jag vill bara gråta.