Kanske befinner sig landet i ett posttraumatiskt tillstånd. Oavsett om så är fallet, så kan de stämningar som provocerats fram av de fruktansvärda dåd som landet fått uppleva, knappast kan kallas hälsosamma.
Visst fortsätter fransmännen att gå ut på caféer och torg och visst fortsätter turisterna att komma till turistmetropolen Paris, även om de blivit färre.
Men rädslan, ängsligheten och otryggheten kan dyka upp mitt i vardagen, som en förflugen tanke, när man minst anar det:
”Den där typen där borta, kan man lita på honom?”.
”Är det bra att gå på det här uteevenemanget när det är så mycket folk där?”.
”Rädslan föder agg”
Ibland stannar det inte vid detta. Ibland föder rädslan agg, ja till och med hat. De muslimska organisationerna rapporterar om attacker mot kvinnor med slöja, om vandalisering av moskéer. På nätet frodas syndabocksteorierna.
Frankrike hade visserligen upplevt förödande terrorattentat tidigare: men i regel riktade mot specifika, utpekade mål: judar, karikatyrtecknare, och så vidare.
Parisattentaten den 13 November 2015 slog mot ”allmänheten”. Och massakern på nationaldagen vid strandpromenaden i Nice var även den en attack mot det öppna samhället.
Vem kan hålla huvudet kallt i en sådan situation?
Hur är det att vara politiker och försöka hantera de hot som landet utsätts för och som alla vet kan komma att konkretiseras igen, i form av nya attentat?
Frankrike inte längre ett land som alla andra
En sak man kan konstatera är att Frankrike inte längre är ett land som alla andra. I Frankrike råder fortfarande, ett år efter attentaten, undantagstillstånd. Ett undantagstillstånd som förlängts gång på gång, med stöd av en närmast enig politikerkår, trots att razzior och husarrester sannolikt drabbat oskyldiga, åtminstone om man ska tro Amnestys rapporter.
Förhindrar undantagstillståndet nya attacker? Räddar det liv? Osäkerheten om detta är stor.
Hur länge kan ett land fortsätta att ha det så?
Splittrat Frankrike inför stundande presidentval
Nu förbereds för presidentval i Frankrike. Det äger rum i vår. Attentaten har fört upp frågor till ytan som legat och pyrt bland fransmän under lång tid: frågor om relationen till Islam och till landets cirka sex miljoner muslimer. En komplex fråga, för i den finns också ett dåligt samvete över en integrationspolitik som gått snett och kanske, hos vissa, medvetenheten om utsattheten hos dem som nu klumpas ihop som ”de andra”.
I takt med presidentvalskampanjens fortskridande tycks landet splittras, klyftorna i samhället vidgas, klyftorna mellan ”vi” och ”dom”. Det är en splittring som få önskar, men som tycks ha sin egen dynamik.
Frågan om ”identitet” (den franska) och ”säkerhet” har hamnat högst upp på dagordningen. Detta innebär att andra problem, frågor kring till exempel ekonomin som orsakat så mycket frustration hos många fransmän de senaste åren, kommer i skymundan.
Vardagen har förändrats
De dåd som ägt rum i Frankrike (liksom i Belgien förövrigt) har nästan samtliga skett på platser jag känner till, platser jag tyckt om att vistas på. Jag har återvänt dit efter attentaten, sett med egna ögon och försökt lyssna på olika erfarenheter om hur det är att leva i Frankrike idag, efter attentaten.
Erfarenheterna jag har fått ta del av har varit olikartade: dramatiska när det gäller de som var med om attentaten, smärtsamma när det gäller dem vars vardag plötsligt kastats omkull, av det enkla skäl att de råkar vara muslimer.
För alla finns en vardag att vänja sig vid, en vardag som inte är som förr. En vardag som numera innebär obligatoriska övningar på skolor där barnen får lära sig hur de ska agera i samband med en terroristattack mot skolan. Eller som innebär att man som Parisbo ägnar en helg åt att delta i brandkårens förstahjälpenkurser.
Vad kommer ur detta, undrar jag oroligt?
Vart är mitt Frankrike på väg?
Se Christian Catomeris dokumentär om Paris ett år efter attentaten i kväll söndag kl 23.10 i SVT2 och redan nu på SVT Play.