Den kommande veckan blir avgörande i hur EU ska kunna hantera revolterna och kanske finna en ny enighet. SVT sänder därför en rad Europareportage under vinjetten #delateuropa.

På måndag möts EU:s utrikesministrar för att diskutera Syrienkrisen. På torsdag är det toppmöte där migrationsfrågan och EU:s relation till Ryssland står på dagordningen. Dessutom ska det färdigförhandlade frihandelsavtalet med Kanada tas upp. CETA, som avskaffar 98 procent av alla tullar mellan EU och Kanada.

Inget kan längre dölja hur EU famlar efter en ny färdriktning, en ny ”storytelling” som ska ladda begreppet Europa med nya ideal.

Den gamla – att ”länder som handlar med varandra kommer inte att kriga mot varandra” har tappat i lyster. Folkliga protester går inte längre att ignorera.

”Europa-tro på er själva!”

Och ett EU som lider av inre splittring blir också en svagare röst på den globala arenan. EU är världens största diplomatiska supermakt, som bland annat varit mycket aktiv i den colombianska fredsprocessen men som just nu står lika handfallen som FN inför den humanitära krisen i Syrien och de kollapsade samarbetet mellan Ryssland och USA.

Nyligen utbrast USAs utrikesminister John Kerry på ett möte i Bryssel:

”Europa, tro på er själva, världen behöver er”

EU:s ”utrikesminister” Federica Mogherini var i veckan på blixtbesök i Stockholm och var påfallande pessimistisk kring chanserna att nå enighet bland EU:s medlemsländer i synen på Ryssland, sanktionerna och Syrienkrisen. 

Sveriges utrikesminister Margot Wallström sa i Ekots lördagsintervju att hon vill skärpa EU:s sanktioner mot Ryssland men samtidigt förbättra Sveriges relation till Ryssland med bilaterala samtal, ett talande exempel på kluvenheten hos EU:s ledare inför Ryssland.

Putins Ryssland befinner sig på kollisionskurs med EU. (I Bryssel har man skapat en ny myndighet där ett 40-tal anställda ska försöka spåra den ryska digitala psykologiska krigföring som enligt bland andra svenska Säpo pågår mot länder i Europa). EU:s relation till Turkiet kastar också långa skuggor. Ett självsäkert Turkiet kräver visumfrihet i Europa för sina medborgare i utbyte mot att de härbärgera syriska flyktingar. Samtidigt bygger Turkiet en sex mil lång mur mot Syrien.

”Ungern borde uteslutas”

Toppmötet ska också behandla flyktingkrisen och den gemensamma migrations och asylpolitiken. Flera länder i östeuropa driver en flyktingfientlig linje stick i stäv med de gemensamma EU-riktlinjer de en gång var med att besluta om.

160.000 flyktingar sitter fast i Italien och Grekland, hittills har EU bara lyckats omplacera 5.500. De som sagt ja är Tyskland, Sverige, Danmark och Finland. Östeuropa har inte tagit en enda.

Trots det ogiltiga folkomröstningsresultatet  i Ungern har premiärminister Viktor Orban lovat att göra ett tillägg till landets konstitution så att inga flyktingar ska komma över landets gränser.

Denna politik har fått det att brista för andra politiska ledare.

Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn sa rasande att:

”I dag skulle Ungern aldrig ha klarat kraven för att bli medlem och att de tillfälligt borde uteslutas på grund av bristande solidaritet”.

Det sticker också i ögonen att Ungern får 85 procent av alla sina infrastrukturprojekt finansierade av EU men tackar genom att vägra ta emot sin andel av flyktingar. Mellan 2007-2013 betalade Ungern 8 miljarder euro till EU:s gemensamma kassa men fick 33 miljarder euro tillbaka.

Växande klassklyftor

En tsunami av populism pågår samtidigt på bägge sidor av Atlanten där europeiska populister riktar mycket av udden mot eliten i Bryssel.

Efter valet i USA  den åttonde november kommer blickarna vändas mot flera viktiga val i Europa. I mars i Nederländerna, i maj  Frankrike och efter sommaren Tyskland. Som en röd tråd löper kritiken mot EU och euron. 

Populisterna blir allt skickligare, de mildrar sin invandringskritik från att vara öppet rasistisk till att kalla den ”nationalistisk”. De har fått rätt i sina varningar om terrorism. De säger sig representera ”de verkliga folken”.

En del av kritiken mot EU är dessutom relevant, att EU-projektet är ofullgånget har bidragit till populisternas framgångar. Dessutom växer klassklyftorna, något EU inte kan lastas för men som får protektionismen och nationalismen att framstå som attraktiva val.

McKinsey-rapporten ”Poorer than your parents” innehåller chockerande siffror som att 60-70 procent av alla britter är fattigare än sina föräldrar. Gemensam är också kritiken mot media som man anser är politisk korrekt, vänsterorienterad och förtiger ”sanningen”.

Brexit följs av Nexit?

EU-kritiska politiker som franska Marine Le Pen bygger en personlighetskult och hämtar väljare bland de som förlorat på globaliseringen. Hon liksom den högutbildade Frauke Petry, ledare för  tyska ”Alternative fur Deutchland”, AFD driver en smart kritik av euron som går hem hos väljarna. 

Men till skillnad från tyska AFD vill Marine Le Pen att Frankrike lämnar EU. Hon pekar på att euron har gynnat den tyska exportekonomin långt mer än den gynnat Frankrike.

I Holland leder Gert Wilders Frihetspartiet i mätningarna inför valen i mars. Samtidigt ska han ställas inför rätta för hatbrott den sista oktober på grund av sina utfall mot islam. Wilders främsta ambition är att följa Storbritanniens exempel och ta Holland ut ur EU, en så kallad ”Nexit”. I Holland finns ända sen eurons införande ett stort missnöje som bland annat berodde på att holländarna aldrig hade ett klart nejalternativ att rösta på gällande eurons införande.

Budgetrevolt i sydeuropa

Medlemsländerna i syd: Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Cypern och Malta sätter nu hårt mot hårt och ett uppror mot EU:s tuffa budgetregler. På initiativ av grekiska statsministern Alexis Tsipras bildat i september en budgetallians för att få ett slut på EU:s restriktiva budgetfilosofi.

Vänsterledarna hävdar att EU:s restriktiva ekonomiska politik splittrar samhällen och håller tillväxten tillbaka. Och de har fått medhåll nyligen av EU-kommissionens ordförande Jean Claude Junker som i ett linjetal öppnade för mindre strikta budgetregler.

– Vi behöver visa intelligent flexibilitet när det gäller EU:s budgetregler för att inte förhindra tillväxt, sa han.

EU är inget fängelse

Några saker har EU lyckats med på sistone: Att enas kring klimatavtalet i Paris vilket innebär att även fortsättningsvis kommer EU att tala med en röst i de fortsatta globala klimatförhandlingarna. Tuffare regler för konfliktmineraler i afrikanska gruvor är en av flera små framsteg.

En ny gemensam gränsbevakning såg dagens ljus förra veckan, innebär att gamla Frontex gick i graven. Att man enats om en gemensam gränskontroll anses av många EU-experter som den största bedriften under den här kommissionens mandatperiod.

Den nya European Border Coast Guard ersätter nationella gränskontroller vid behov och har fått en mycket större budget och resurser än gamla Frontex. Ett steg närmare mot ”Fästning Europa” men samtidigt är en fungerande gränskontroll också ett steg mot en mer rättssäker asylprövning av dem som kommer.

Ondsint supermakt

Hur EU klarar att förhandla om villkoren för hur Storbritannien ska lämna unionen kan också innebära en chans för EU, det faktum att man får lämna EU under demokratiska former, att det inte är nåt fängelse kan stärka EU som demokratisk institution och hjälpa till att tvätta bort bilden som ondsint supermakt.

Den stora utmaningen blir för det nu så splittrade EU att komma överens sinsemellan vilken deal man vill ge en tredje part, det vill säga nån som nu är utanför unionen. Ska man ge britter pensionsrätt som jobbar för EU? Vad händer med EU-medborgare som jobbar i London?

Där har olika länder olika dagordning, Spanien till exempel vill absolut inte ge britterna goda villkor av rädsla att starta en egen ”Spexit”. Sverige däremot, vars industri är starkt exportberoende av just Storbritannien, har ett egenintresse att ge Storbritannien, som är världens sjätte största ekonomi, så pass förmånliga villkor att landets ekonomi inte försämras. 

Ungas framtid

I decennier har det sagts att EU står starkt trots sina kriser. Men efter Brexit, i en tid då Donald Trump kan bli president i USA och populister växer sig allt starkare i Europa så kan vad som helst hända.

EU:s utmaningar kommer inte att lösas på toppmötet i veckan men en ny generation unga européer behöver engagera sig och återuppfinna meningen med unionen. De behöver aktivt säga ja till friheten att resa, arbeta och bo var man vill inom EU. Och kanske säga nej till ”ever closer Europé” som präglat de senaste tio årens politik och som nu hemsöker de styrande i Bryssel i form av revolterna i snart sagt alla väderstreck.